Mellanmänskliga mödor

Martin Engbergs tidigare böcker, novellsamlingen ”Tecknen runt huset” och romanen ”Stjärnpalatset”, bar tydliga drag av science fiction. Bok nummer tre, nya romanen ”Ta skada”, har förvisso inslag där verklighetsuppfattningen ter sig svävande, men berättelsen står likväl stadigt på realismens hårdföra grund.

Det är 1990-tal på svenska landsbygden, med kassettbandspelare och Rambo på VHS. Nittonårige Marcus bor med sina föräldrar och storebror på en bondgård. Marcus har dyslexi och uppfattas som ett orosmoment. Han hör ofta mamman fråga hur djupt sprickan går; där Marcus ser bokstäverna och orden klumpa sig eller glida isär tycks övriga familjen skönja en defekt i personligheten. Atmosfären i det dysfunktionella hemmet växlar mellan känslokyla och utbrott, kärvhet och hårda slag. Att en eller flera kommer att ta skada är uppenbart.

Enligt kalendern skiljer det åtta år mellan Marcus och hans storebror Hjalmar. Men i familjens egen tideräkning följs Hjalmar av fem döda foster innan Marcus föds. Dessa dödfödda ligger som en olycksbådande tyngd i Marcus medvetande. Det var hans fel att de dog. Det var han som dödade dem för att själv kunna födas. Inte undra på att han var oönskad redan från början.

Att Martin Engberg är en styv stilist är ingen nyhet, och prosan är så gott som fläckfri även den här gången. Men med den här romanen har han också skapat en berättelse som berör, på ett helt annat sätt än tidigare, och komplexa karaktärer som etsar sig fast. Och avtrycken de gör är långtifrån angenäma.

Det är nämligen en av romanens främsta egenskaper, att den låter det osympatiska och frånstötande bli allomfattande i stället för ensidigt och förutsägbart. Med en våldsbenägen pappa och en anklagande mamma borde skuldbördan annars vara ganska enkel att fördela, men ”Ta skada” stannar inte vid skildringen av en taskig barndom utan växer till ett mångfasetterat porträtt där också Marcus är svår att tycka om. Hans hävdelsebehov är förståeligt, men försvarar knappast hans ofta elaka och odrägliga beteende.

Liksom i fallet med Marcus hjälte Rambo är det oomtvistligt att han tagit skada av de erfarenheter han tvingats till. Icke desto mindre kvarstår frågan om han inte själv bidrar till att förvärra situationen.

Det försvårar i viss mån läsningen, men fördjupar samtidigt upplevelsen.