Men hallå, var är tjejerna?

Kultur • Publicerad 23 maj 2005
Det är de kvinnliga författarna som för den svenska deckartraditionen in på nya spår, anser Cecilia Isberg och nämner flera. Som Åsa Nilsonne… Bilder: Pressens bild
Det är de kvinnliga författarna som för den svenska deckartraditionen in på nya spår, anser Cecilia Isberg och nämner flera. Som Åsa Nilsonne… Bilder: Pressens bildFoto: 
…Karin Alvtegen…
…Karin Alvtegen…Foto: 
…Tove Klackenberg och
…Tove Klackenberg ochFoto: 
Anna Jansson.
Anna Jansson.Foto: 

DEBATT. Årets bästa deckare, och "utmanare till deckartronen" skriver Per Erik Tell om duon Anders Roslunds och Börge Hellströms nyutkomna Box 21 (kultursidan, 20/5).

Må så vara, jag har inte läst boken.

Däremot får Per Erik Tell mig att studsa rejält när han räknar upp konkurrenterna:

Nu när Mankell blivit tröttare än Wallander, Åke Edwardson gått bort sig bland jukeboxar, Nesser släppt taget om Van Veeteren och Arne Dahl förlorat orienteringen i Stockholms under värld, står Roslund och Hellström kvar som klart lysande utmanare till den svenska deckartronen.

Men hallå, Per Erik, har du inte glömt något?

Eller har du fullständigt missat att de senaste årens mest lysande stjärnor på den svenska deckarhimlen inte har varit de klassiska gamla gubbsen.

Det är tjejerna – med Liza Marklund i spetsen – som tagit över.

Och dessutom utvecklat polis/kriminalromanen ytterligare ett snäpp, förbi de livströtta, desillusionerade ensamstående Van Veeteren/Kurt Wallander och så vidare. Kriminalgåtan är i den nya tidens kriminalromaner inte den ensamt bärande intrigen i boken, utan mer den tunna röda tråden genom ett stycke verklighet. Det handlar lika mycket om relationer och människor som om blod och ond bråd död.

Med det kvinnliga handlaget har kriminalromanen idag hamnat så långt bort från hårdkokta Mike Hammer-typer i stereotypa kioskdeckarmiljöer man kan komma.

I Anna Janssons böcker om polisen Maria Wern engagerar den stundtals vingliga relationen med hopplöst slarvige maken Krister och eviga kampen mot en dominant svärmor lika mycket som brotten historien vilar på. (Stum sitter guden, Silverkronan, Må döden sova med flera).

Prisbelönta Camilla Läckberg har förlagt handlingen till Fjällbacka i sina två kritikerrosade romaner Isprinsessan och Predikanten. Har får vi parallellt med mordhistorierna följa med hur en relation föds och utvecklas mellan huvudpersonerna Erica (författare) och Patrik (polis).

Karin Wahlberg sammanför kriminalkommissarie Claes Claesson och läkaren Veronika i sin första roman, Sista jouren, och utvecklar sedan deras relation allt eftersom, från förälskelse till livet som småbarnsföräldrar.

Behövs fler exempel? Jag kan gräva hur djupt som helst i den senaste årens deckarproduktion och ge dig Tove Klackenberg, Bodil Mårtensson, Marianne Berglund, Karin Alvtegen eller Inger Frimansson.

Eller varför inte Åsa Nilsonne, som presenterar en annan kvinnlig polis genom Monica Pedersen, och genom de tre första böckerna (Tjockare än blod, I det tysta, Kyskhetsbältet) följer vi Pedersens utveckling från nybakad, osäker ordningspolis till jobbet på krim. Kyskhetsbältet har exempelvis fått Polonipriset som bästa kvinnliga kriminalroman 2000.

Fast det är kanske så du tänker, Tell?

En kvinnlig deckartron, och en manlig.

För min del kan jag inte låta bli att tycka att det är samma genre.

Cecilia Isberg

Svar:Per Erik Tell

Cecilia Isberg har naturligtvis alldeles rätt.

Jag kan inte annat än tacka för den lista på kvinnliga deckarförfattare som hon presterar och också därmed ger en rad tips till läsarna över spänningsförfattare som är väl värda att läsa.

När jag gjorde en uppräkning av en handfull manliga deckarförfattare så var det sådana som jag idag tycker blivit för stereotypa, men på något sätt ändå kanske, i sin stil, är jämförbara med Roslund/Hellström och ville därför ställa dem som motsats till de senare.

Men det är som sagt fullkomligt sant att kvinnorna under 2000-talet, om inte erövrade deckartronen, så åtminstone gjorde glädjande och rejäla framgångar. De kvinnliga författarna har i en del fall dessutom gett kriminalromanen en ny dimension.

Förutom de svenska deckarförfattarinnorna har jag det senaste året även läst till exempel fransyskan Fred Vargas och engelskorna Barbara Nadel och Trezza Azzopardi med stor behållning.

Roslund och Hellströms Box 21 tycker jag dock fortfarande är det bästa jag läst av svenska kriminalromaner på mycket, mycket länge. Och då är boken ganska långt från den hårdkokta Mike Hammer-stil som Cecilia Isberg uppenbarligen inte heller är så förtjust i.

Per Erik Tell

SAXO
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.