Michaneks nya landskap
I närheten av Frankfurts finanskvarter, Europas ekonomiska epicentrum, i en gränd bakom en garageport ligger en liten bubbla som rymmer en helt annan värld än den kostymklädda finansvärld som rör sig på gatorna några kvarter bort. Thaiboxargymmet Limani Gym badar i ett hårt lysrörsljus. Svarta säckar hänger från taket och brölig hårdrock får det att knastra i en sliten stereos högtalare.
En man med armar tjocka som lår svingar några hantlar i ett hörn. En av säckarna svänger och dinglar. Hannes Michanek håller på att slå sönder den. Det regnar stenhårda slag över det svartblanka plastlädret och sparkarna får det att explodera i hela lokalen. Han skriker vid varje attack. Flera gånger i veckan går Hannes till det slitna gymmet och dundrar på säckar och sin sparringpartner Tony.
Att se Hannes Michanek måla är något totalt väsensskilt från att se honom thaiboxas. Hans ateljé är en smal lokal med grönt, färgkladdigt golv. Det doftar starkt av färg och Elvis Presleys ”Heartbreak Hotel” spelar på hög volym. Hannes Michanek dansar omkring i lokalen iförd ett par av färgspill spräckliga jeans. Han visslar och sjunger medan han glider runt mellan färgpalett och olika tavlor. Vilden som slår sönder säckar på Limani gym är långt borta. Att se Hannes ta upp penseln är som att se vinnaren när rätt lottorad blir uppläst.
– Men ibland är det dynga! Ren dynga. Jag bara sitter i fåtöljen, stirrar och tänker: vad är det man ägnar sig åt egentligen? Tvivlet återkommer då och då.
Hannes Michanek har alltid gillat att rita, att sitta och kladda lite på ett papper när en extra minut dykt upp. Efter gymnasiet jobbade han extra som elevassistent på Villaskolan i Åhus. Snart visade det sig att han ”kunde muta ungarna med teckningar”. Han och barnen började spendera allt mer tid med pennor och papper. Och Hannes upptäckte att tecknandet tillfredsställde någonting inom honom. Han köpte lite färg och några dukar och började måla hemma.
– Första gången som det blev någonting blev det en grillad kyckling. Jag hade ingen aning om hur.
Han sökte in på Kristianstad konstskola, där gick han i två år. Det andra året hände någonting. Målandet gick från att vara ett tidsfördriv som gav CSN till vad han kallar ett gift. Det blev maniskt.
– Jag målade hela tiden.
Det gör han fortfarande. Hannes Michanek gör teckningar, skulpturer och collage. Men först och främst ägnar han sig åt målning. Olja på duk. Det är alltid landskap, böljande bergslandskap under tonade, jämnt målade himlar.
– De här förbannade landskapen... jag kan inte sluta göra dem.
Fyra år i rad sökte Hannes Michanek in till de fem konsthögskolorna i Sverige utan att komma in. Efter fyra misslyckade sökår fick han tipset att söka in på Städelschule i Frankfurt.
– Jag hade ingen aning om vad det var för skola men sökte.
Några av världens främsta konstnärer jobbar som lärare på Städelschule och det anses vara en av världens bästa konstskolor.
– Jag kom in. Det var helt obegripligt. De flesta som kommer in har redan en konstutbildning. Jag hade bara gått på några folkhögskolor. Och dessutom inte kommit in på de svenska skolorna. Vilken fest!
I oktober gick Hannes Michanek ut från Städelschule efter fem års konststudier. Redan som student började han göra sig ett namn. I somras medverkande han i en samlingsutställningen med tre av Tysklands mest lovande målare.
– Det var helt otroligt. Ofattbart. Jag var ju fortfarande student.
Att han valdes ut att medverka där är bara ett av många tecken på att hans konst uppskattas. Han sålde ut samtliga av de verk han ställde ut. Och den jättemålning han visade på sin skolas avslutningsutställning köptes av Moderna museet i Frankfurt. Den 8 november hade Hannes Michaneks soloutställning ”Scoped up” vernissage på Anita Beckers välrenommerade galleri i Frankfurt. Dagen innan öppning kom en samlare in och köpte flera verk. Hannes själv tycker att det är roligt men inte så viktigt. Det enda han vill är att måla. Som han själv beskriver den perfekta dagen:
– Måla på dagen, slåss på kvällen och sen en drink på det.
