Missa inte Liliths berikande deg

I det svagt lila ljuset höjer sig stalagmiter likt raukar. När ögonen har hunnit vänja sig börjar vi kunna skönja kroppar. I månlandskapet förflyttar de tyst omkring på högar av jord och lera, eller om det kanske är de brödiga degklumpar som det är i verkligheten? Kilo efter kilo av deg. Person efter person, barn, unga, äldre någon med rullatorer bär åt olika håll – för att efter ett tag samlas, samarbeta, arbeta, kanske bygga något… och jo, kanske också njuta av det kladdiga materialet som barn i en lerpöl.

Lilith Performance Studio är en av de viktiga små egenartade grupper som gör Malmö till landets i särklass mest levande scenstad just nu. Långt före den stagnerade huvudstaden, den som tidigare var ”Europas teatertätaste stad”.

Den malmöbaserade gruppen är ändå en senior i sammanhanget med sina 15 år och många av deras föreställningar har varit lyckade internationella samarbeten. Nu senast med norskan Tori Wrånes, där publiken fick se hennes performance i en jättelik ”magsäck”. På så sätt är Liliths egen ”Min totala njutning” – deras ”största satsning hittills” – med sin deg en slags fortsättning.

”Min totala njutning” är en konstföreställning så långt ifrån fjärde väggen-teater man kan komma. Och även om performanceformen kan kännas udda ännu 2022 går det förstås en linje från 60-talets utforskanden i hippiens och popkonstens era, till dagens ännu aktiva legendar Marina Abramovic. Formen bär sålunda både historia och rikedom. Som här denna kväll, snarare vass än degig.

Poeten Daniel Börs samarbetar återigen med Liliths ledarduo Elin Lundgren och Petter Pettersson, men denna gång får hans strofer som lösryckt mummel bara ackompanjera ljudrummet då och då. Orden finns tydligare i en nyutgiven bok ... men är också där sin egen centrallyriska entitet, och ger inga självklara svar vad vi ser. Det gör inget.

Och jag inbillar mig ändå att jag ser något helt annat än vad scenkonstnärerna skapat med tanke på föreställningens titel. Men ”so what”? Performancekonstens öppenhet gör den – när den är så här bra – än mer intressant. Min hjärna fladdrar under föreställningen genom människans tidspann här på jorden. Är det stenåldersmänniskor vi ser, eller är det vår framtid efter klimatkollapsen? Trivs människorna eller beter de sig i sin flock som befann de sig i Dantes skärseld?

Oavsett ger den en tidlös bild av människans behov, lustar, kollegialitet, men också en hint om hur nära vi faktiskt står djuren. Lite som aporna i Stanley Kubricks ”2001”… Men plötsligt kommer en operasångerska in och bryter av det monotona surrandet från högtalarna, en cirkusartist excellerar med en schvungfull pole dance…. vi befinner oss alltså samtidigt i en uppvisning eller sagovärld. Det här kan också människan!

Vid entrén har vi fått veta att vi som publik inte deltar aktivt i föreställningen, och jag tänker ”tack Gud för det”. Men det betyder inte att vi inte är delaktiga. Några promenerar runt i miljön, andra håller sig ifrån ”scenrummet” och trycker sig mot väggen. Vårt rundvandrande är absolut medskapande, och att de tjugotalet medverkande ”degbärarna” i rummet har vanliga vardagskläder på sig kopplar ihop dem och oss. Så: stenålder, framtid? Varför inte nutid.

Publiken blir modigare efter hand, kliver betraktande runt de medverkande. Det är närmast omöjligt att inte komma ut lite mjölig eller degig. Det är dessutom ovanligt att under en scenkväll se publik droppa in efter hand. Själva kvällen pågår i tre timmar. Är man, som jag, där från början växer det förvånansvärt heterogena publikhavet från de kanske tio vi var klockan sju till säkert det femdubbla efter en timme och när man så önskar går man ut igen. Det känns inte alls obekvämt utan ger kvällen en alldeles egen puls.

När jag vandrar ut i industriområdet igen vet jag inte vad jag sett, mer än att jag varit med om något speciellt; också upplevelsen över att det ordlösa kan vara så …. politisk, filosofisk, existentiell.

Det är verkligen inte bara degen under skorna som gör att jag går berikad därifrån.