Med lysande strålkastare spränger motorhuven fram bland målningar och affischer ovanför härvor av taggtråd och trassliga kassettband. Det går vilt till när sjuttio- och åttiotalets konst- och undergroundscen tränger upp ur glömskan på Moderna Museet Malmö. Art Bombas alias Åke Dahlboms färgstänkta collage är gjort direkt på platsen och täcker en gigantisk vägg.

"Malmö brinner" är knappast en städad tillbakablick som paketerar historiens rebeller bakom putsat monterglas. Istället sprakar utställningen av en otämjd energi, som lockar fram frestande bilder av ett subkulturens do it yourself-paradis bland rivningskåkar och svartklubbar.

Fast vänta ett ögonblick. Det är ingen nostalgitripp som kuratorerna, Clemens Altgård och Ola Åstrand, velat åstadkomma när de remixar punkens och proggens Malmö där de själva befann sig i frontlinjen av den unga poesin, musiken och konsten. Istället blandar de nygjorda installationer av tidens aktörer - som Art Bomba - med mytomspunna verk som sällan visats på denna sida millennieskiftet.

Bland dem intar Jacques Zadigs interaktiva och teknologiska "Muren" en särställning, påbörjad 1968 men först visad 1976. Till raspande ljudspår rör sig dess skulpterade händer och allseende öga efter besökarnas rörelser, i en mäktig, dystopisk kommentar till det framväxande övervakningssamhället.

Altgårds och Åstrands skildring av perioden 1968-1988 är full av oväntade sidospår, där psykedelia och science fiction möter surrealistiska drömmare och glittrande glamour. Det är ett klokt grepp där utställningen snarare än trånande minneskavalkad blir ett sinnesvidgande äventyr också för den, som likt mig, då aldrig hann sätta sin fot i Malmö.

Vad som presenteras är inte bara ett porträtt av en stad utan också en tid där allt pågick parallellt, färgad av såväl lokalpatriotism som internationell kosmopolitism.

På flykt från Sydamerikas diktaturer vitaliserade en konstnär som Pepe Viñoles den politiska och grafiskt lekfulla affischkonsten medan arkitekten Abelardo Gonzalez gjorde zebramönstrade Trocadero till nattlivets queera frizon. Christian Cavallin fångade i närgångna fotografier den hetsande engelska punkscenen medan Leif Eriksson inledde sitt banbrytande arbete som kompromisslös konceptkonstnär.

Ungefär samtidigt färgade Jessica Nilsson, numera dokumentärfilmare, håret violett och rymde till den hägrande friheten bland dimmorna i Köpenhamns kollektiv. I ett nyskrivet suggestivt text- och ljudverk tackar hon mamman som lät henne bränna sina vingar så att nya kunde växa ut.

Föredömligt undviker Altgård och Åstrand den grabbighet som alltför ofta präglar skildringar av de gyllene åren från 68-rörelse till postmodernism. Jag gillar hur självklart kvinnorna tar plats i deras berättelse, där Elisa Halvegårds grafiska miniatyrer med sin blandning av saga och alkemi kan samsas med Isabel Rayo Panellas skattkammare av fantasieggande souvenirer.

Fast innan vi ohämmat fortsätter frossa i detta i stora drag oskrivna stycke svensk konsthistoria, kan viss tillnyktring vara på plats. För om Malmö idag brottas med dåligt rykte och social problematik, befinner sig dagens innovativa kunskapsmecka långt från sjuttiotalets industristad på dekis där forna kulturkvarter jämnades vid marken.

Där häcklade Lasse Hejll - en av initiativtagarna till den populära, återkommande Folkfesten - i svidande satiriska posters den stelbenta kommunala kulturbyråkratin. Även Allan Friis vässade med konstnärlig och politisk skärpa kritiken mot det borgerliga samhälle som blundade för omvärldens konflikter och gjorde konsten till lönsamt investeringsobjekt. Liksom Jacques Zadig är de intressanta konstnärer som länge förpassats till historiens marginaler, men som Altgård och Åstrand nu bidrar till att lyfta fram.

"Så har då ännu en punk-tidning vuxit fram ur förorternas tristess", skrev tonåringarna Ninni Benediktsson och Anne Nummila Rosengren som i punkens kaxiga gör det själv-anda gav ut det egna fanzinet Spunk under sjuttiotalets slut. Där intervjuade de Stry Terrarie, som då just lämnat bandet Kriminella gitarrer. Även i Lena Mattssons suveräna, sprillans nya videoverk "När Hades står i blom" har samme Stry - senare medlem i Ebba Grön och Imperiet - en nyckelroll.

"SPUNK: Varför har du flyttat till Malmö, du bodde ju i Klippan innan.

STRY: Malmö är en riktig kloak därför tyckte jag det skulle passa mig bättre."

Svaret säger en del om dåtidens Malmö, där inte bara leriga rivningstomter utan även en ideologisk avgrund skilde den etablerade kulturens salonger från den yngre generationens djärva visioner.

Samtidigt var det ur frustrationen och rastlösheten som kreativiteten växte, och banade väg för den konstnärsdrivna scen som gjort Malmö till landets kanske mest dynamiska kulturstad.