Monarkin är tråden i det brittiska samhällets lapptäcke

På BBC News gjorde nyhetsankaret Huw Edwards det han förberett sig på i många år: att berätta, med sin lugna röst och trygga walesiska dialekt, för britter och resten av världen att nu, alldeles nyligen, för några minuter sedan eller några timmar sedan, dog drottning Elizabeth II.

Operation London Bridge, den halvhemliga plan som i decennier legat redo att reglera vad som händer härnäst in i minsta detalj, sätts i verket. Det finns protokoll och regler för allt, och beredskapsplaner för alla tänkbara scenarion som har med drottningens död att göra. Min dotter, född och uppvuxen i London och bortskämd med formationsflygningar på sin födelsedag som ofta sammanfaller med den dag då drottningen firade sin, låter sig inte imponeras.

På plats i London möts jag av drottningens ansikte på hundratals postrar och reklamskyltar. Trots nästintill oavbrutna nyhetssändningar om Elizabeth II:s liv, eftermäle och begravningsförberedelserna får vi aldrig reda på exakt tidpunkt eller dödsorsak. En drottnings död måste höljas i dunkel även om hon firat sin 96-årsdag bara några månader tidigare.

I våras ryckte Charles och William – då nummer två och nummer tre i tronföljden – ut för att ersätta henne vid det ceremoniella öppnandet av parlamentet, då monarken omgiven av och iklädd regalier läser upp regeringens lagar från en guldtron i överhuset.

I ett land utan en skriven grundlag som i stället styrs av praxis, parlamentsstiftade lagar och domstolsavgöranden är traditioner viktiga i upprätthållandet av normalitet. Regeringen är monarkens, det är monarken som bjuder in partiledare att forma regeringar, det är monarken som tar emot premiärministrar för audienser på tumanhand en gång i veckan. Vad de talar om vet vi inte. Dagen efter drottningens död berättar Theresa May för sina parlamentsledamöteskollegor i underhuset att när hon var premiärminister var mötena med drottningen de enda hon kunde vara helt säker på inte skulle läcka till pressen.

Vad betyder det för demokratin att en familj med anor och ett mandat från gud har ett sådant inflytande? För svenskar kan det brittiska kungahuset te sig både mystiskt och märkligt. En tiara kan vi förstå, men en tung krona? I jämförelse med familjen Montbatten-Windsor ser familjen Bernadotte ut som vanliga Svenssons.

Den brittiske monarken bär sina regalier regelbundet, hen leder både den anglikanska kyrkan och armén, HM för Her eller His Majesty är prefix för allt från fängelser till det brittiska skatteverket. Många britter hävdar att kungahuset inte har någon makt i praktiken – att allt handlar om upprätthållandet av traditioner, som dessutom lockar till sig turistinkomster varje år. Jag skulle snarare hävda att monarkin är den dekorativa tråden i det lapptäcke som är det brittiska samhället: den håller delvis ihop olika institutioner, men en av dess främsta uppgifter är att döljer skavanker och oklarheter med pompa och ståt samtidigt som den upprätthåller ojämlikhet och klassamhället.

Efter att ha blivit hårt åtgången av skandaler och skilsmässor på 1990-talet har drottningen de senaste åren porträtterats som en trofast tjänare som man kan lita på när politikens svallvågor går höga. En folkets mormor som alltid ställer upp, lindrar sorg och smärta, och sprider stjärnglans och tiaraglitter.

I ett land smått besatt av 1900-talshistoria har hon också varit en länk till det förflutna, den person som binder ihop Winston Churchill med Liz Truss. Ändå var vi många som blev förvånade över sorgen som vällde fram. En vän som bor precis vid Southwark Park, en timmes rask promenad från Westminster Hall där drottningen låg på lit de parade med stängd kista, var bestört när hon såg kravallstaket i parken där kön förväntades börja kvällen innan kistan anlände till London. Vem skulle få för sig att köa så länge? Några dagar senare skickade samma vän foton på kaoset som följde när ingången till parken stängts för att kön – vid det laget nästan sex kilometer lång – var full.

Hur förklarar man denna folkliga uppslutning, denna sorg, denna kö? Hur kommer det sig att så många rördes till tårar av ett besked om att en 96-årig människa som mot bättre vetande arbetat hårt in i det sista, inte längre var vid liv? Och hur troligt är det att monarkin överlever Charles?

Ett sätt att försöka förstå är att fråga kön, denna mångtusenhövdade best som snabbt fick specialanpassade väderprognoser på nyhetssändningar och en livekanal på YouTube. Forskare från University of Essex gav sig dit med en enkät, som visade på känslor av tacksamhet snarare än sorg. Andra var där för att vara del av ett historiskt ögonblick, och ytterligare några för att få känna sig som en del av ett större sammanhang.

Det sistnämnda är något många har längtat efter under pandemin. Kön gick via en 500 meter lång mur utanför sjukhuset St Thomas’s Hospitals som täcks av hundratusentals röda hjärtan för att hedra pandemins offer. Två och ett halvt år efter pandemins utbrott, år då många britter behövt ta farväl av nära och kära på avstånd, och gå på digitala begravningar under de hårda restriktioner som rådde, erbjuder drottningens död en möjlighet att sörja offentligt, tillsammans.

För några dagar sedan dog Hilary Mantel, den historiska fiktionens drottning, krönt av två Booker-statyetter och en riddarorden. Mantel var bara 70 år gammal och medan vi sörjer de böcker hon ännu inte hunnit skriva måste vi också glädjas åt att hennes skarpa hjärna vid några tillfällen tog sig tid att analysera britternas relation till kungahuset.

I en legendarisk essä publicerad i London Review of Books 2013 – strax innan prins George föddes – jämförde Mantel Kate Middleton, Marie Antoinette, Diana Spencer och Anne Boleyn med varandra, och hela kungafamiljen med pandor.

”Vår nuvarande kungafamilj har inte de svårigheter att producera arvingar som pandor,” skrev Mantel, ”men både pandor och kungliga personer är dyra att bevara och dåligt anpassade till moderna miljöer. Men är de inte intressanta? Är de inte fina att titta på? Vissa människor tycker att de är förtjusande; vissa tycker synd om dem för den osäkra situation de befinner sig i; alla stirrar på dem, och oavsett hur luftig inhägnaden de befinner sig i är, så är det fortfarande en bur.”

Vi sympatiserar med dessa pandor, och känner ett visst ansvar för dem. När de har sorg kan vi vilja dela den för vi tror oss tillhöra samma gemenskap.

Samtidigt behöver vi inte gå längre än till filmer, böcker och TV för att inse att vi ofta rörs till tårar av helt fiktiva personer. Kungafamiljen lever i en värld som ter sig fiktiv för oss utomstående, en bild drottning Elizabeth själv noga odlat genom att undvika att uttala sig, ha åsikter, komma oss nära. Hon var ett kärl genom vilket vi kunde läsa in våra egna idéer och förväntningar, som hon nästan alltid motsvarade.

Kanske är det inte drottningen vi sörjer, utan den version av henne som framställts av Claire Foy, Olivia Coleman eller Helen Mirren i filmer och TV-serier om hennes liv? Kungafamiljen, precis som andra kändisar och fiktiva bekantskaper, låter oss känna och uttrycka sorg utan att det kostar på oss allt för mycket. Att sorgen är offentlig snarare än privat gör den tryggare.

Här börjar problemen hopa sig för Charles. Långt ifrån alla sörjde. En forskare vars familj överlevt kriget i Biafra önskade drottningen ”olidlig smärta” som följd av hennes roll i ”folkmordsimperiet”; andra poängterade att hon som statsöverhuvud bar ett visst ansvar för att den brittiska staten bekämpat frihetsgerillakrigare i Kenya genom tortyr och massinterneringsläger på 1950-talet. Ett akut problem för Charles är att de 14 medlemmarna i brittiska samväldet som har den brittiske monarken som statsöverhuvud snart kommer bli färre: i november 2021 utropades Barbados till republik, och i juni proklamerade Jamaicas regering att man avser att bli en republik de kommande tre åren.

Ju längre bort från England man kommer, desto svårare är det att få människor att glömma och gömma historien. De problem Charles ärver – hotet mot samväldet, det välkända bråket mellan sönerna, brodern Andrews olämpliga och kanske brottsliga samröre med Jeffrey Epstein – läggs till de han själv skapar genom att han inte är ett oskrivet blad, ett tomt kärl, utan en snart 74-årig man känd för sina felsteg, sina idéer och ofta kontroversiella åsikter.

Han är nästan 50 år äldre än sin mor när hon besteg tronen. Han har i intervjuer sagt att han förstår att de påtryckningskampanjer för traditionell arkitektur, ekologisk odling och homeopati som han ägnat sig åt som Prince of Wales inte kan fortsätta när han är monark. Men vad han säger till premiärministern på deras veckomöten, om han har åsikter som han försöker sälja in, det kommer vi inte få veta.

Innan begravningen lyckades Charles visa mer känslor – ilska över en penna, en hetsig min mot en undersåte – på några dagar än hans mor gjort på 70-år. Efter begravningen har ett bråk om kungafamiljens inflytande på medierna startat, efter att kungahuset krävt redigering av BBC:s livesändningar för att skydda sörjande familjemedlemmar vid senare användning av det filmade materialet.

I den frågan framkommer bristen på jämlikhet i samhället mycket tydligt, och vad händer med kungahusets arkiv om man vill sopa bort spåren av känslor från offentligheten?

Om monarkin är samhälleliga lapptäckets dekorativa tråd, så riskerar denna att brista på flera ställen de kommande åren.

Av: Emma Lundin