Nádas, Peter: "Egen död"

Om den ungerske författaren Péter Nádas i sin väldiga roman (842 sidor) "Minnesanteckningarnas bok" berättar historien om ett liv som ett slags bokslut över rörelserna i det europeiska 1900-talet så beskriver han i kortromanen "Egen död" ett koncentrerat och genomgripande ögonblick i sitt eget liv.

51 år gammal drabbasNádas av en hjärtinfarkt. Redan när han vaknar på morgonen märker han att allt inte är som det skall vara. Men han fortsätter trots detta att korrekturläsa ett manuskript, hängande i en stropp på spårvagnen. Han beställer in mat på en restaurang och när han kommit hem byter han underkläder, av respekt för de som senare skall ta hand om honom. "Det är bättre att låtsas att allting är som det ska. I enlighet med nedärvda mönster från uppväxttiden struntar han lidelsefullt i sitt verkliga tillstånd".

I dödens stund är man ändå alltid ensam, men Nádas strävan blir att finnas till mitt bland de andra människorna. Han anpassar sin totala uppmärksamhet till omgivningens smärtfria verklighet. Men rent faktiskt är han död, i tre minuter innan han återupplivas med flera brutna revben efter den dramatiska behandlingen.

Nádas fortsätter attregistrera och betrakta också i döden. I tidlöshetens rymd passerar liver faktiskt inte revy – här har man i stället klar överblick, språklig stringens. Ingenting av Gudsnärvaro eller frid. Märkligt nog öppnar sig tillvaron bortom den mänskliga kronologin med sina minnen och sinnen, bortom det kroppsligas smärtpunkter.

Han slår fast att skapelsen sker när människans födelse och död rör vid varandra. Han ger också Samuel Beckett rätt: "Min mor födde min kropp och jag föder min död".

Till formatet är det här en liten bok – utgiven av det allt viktigare förlaget Rámus – men dess existentiella räckvidd är verkligen stor. Likt omslagets tunna, trådlika trädgrenar vävs här en personlig text som med sin känsliga nerv och klarsynta saklighet låter oss förstå dimensionerna i en människas liv och död.