När mervärdet blir en nackdel för kvinnor som fredsbevarare

I min forskning om kvinnors deltagande i militära operationer undersöker jag hur diskussionen om kvinnors mervärde som militära fredsbevarande styrkor kan förstärka, snarare än att minska ojämställdhet och könsstereotyper.

När 20-årsdagen av FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet närmade sig år 2020, ökade också ansträngningarna för att höja andelen uniformerade kvinnor i fredsoperationer för att främja kvinnors deltagande och rättigheter. Många FN-rapporter och policydokument betonar det "mervärde" som kvinnliga fredsbevarande styrkor kan tillföra, och förklarar hur mycket mer effektiva fredsoperationer kommer att bli om vi bara lyckas öka antalet kvinnliga fredsbevarare utöver de magra 5 procent som de utgör idag.

Trots att kampanjen för att höja andelen kvinnor i dessa operationer är grundad i en vilja om att öka jämställdhet, så ställer vi också höga förväntningar på dem, baserade till viss del på könsstereotyper, som vi inte ställer på manliga fredsbevarare. Kvinnor som försöker leva upp till dessa förväntningar genom att passa in i könsrelaterade förväntningar och/eller genom att arbeta hårdare än sina manliga kollegor riskerar därför att förstärka könsstereotyper och ojämställdhet mellan könen, och kan resultera i en motreaktion mot kvinnligt deltagande helt och hållet.

Frågan om att öka antalet uniformerade kvinnor i fredsbevarande styrkor har stigit högst upp på den politiska agendan under de senaste åren när flera skandaler om fredsbevarares sexuella övergrepp och exploatering har skadat FN:s rykte. Detta har sammanfallit med ett krav från medlemsländerna, särskilt USA, att förbättra fredsbevarande prestationer. Det är alltså mot denna bakgrund av ett FN som försöker förbättra sina prestationer och tvätta sitt rykte, som den förnyade insatsen för att öka antalet kvinnor i fredsbevarande styrkor bör ses.

Fokus på kvinnliga fredsbevarare i denna situation är kopplat till en mängd argument, hämtade från forskning och rapporter om kvinnors mervärde som fredsbevarare. Ett axplock av dessa argument är att kvinnor antas vara:

* bättre på att skydda civila, särskilt kvinnor och barn,

* bättre på att dämpa spänningar på grund av deras mer försonande attityd,

* bättre på att säkerställa hjälp till offer för sexuellt våld,

* mindre benägna att begå sexuellt utnyttjande,

* minska risken för manliga fredsbevarande styrkor att begå sexuellt våld,

* kunna visitera lokala kvinnor vid check points,

* bättre på att etablera relationer med lokalsamhället och därigenom samla in underrättelse och slutligen även fungera som kvinnliga förebilder för lokalsamhället.

Dessa är övertygande argument om varför det är viktigt att inkludera kvinnor i fredsoperationer men det finns ett behov av att kontextualisera och nyansera dem för att bättre spegla verkligheten och undvika att sätta orealistiska förväntningar på kvinnor.

När det till exempel gäller samspel med det lokala samhället så spelar kontext en stor roll. I vissa operationer är interaktionen mellan alla militära fredsbevarare och lokala samhällen mycket begränsad vilket gör det mer sannolikt att lokalbefolkningen ser uniformen före fredsbevararens kön.

I intervjuer med sydafrikanska fredsbevarare, till exempel, blev det tydligt att sammanhanget var avgörande för när kvinnliga soldater faktiskt kunde interagera med lokalbefolkningen. I Demokratiska Republiken Kongo kunde de lättare etablera relationer med kvinnorna där än sina manliga kollegor, medan det var en motsatt situation i Sudan. På grund av ett antagande om att kvinnliga fredsbevarande styrkor lockade rebellattacker, förvisades kvinnorna till baslägret, vilket hindrade interaktion med lokalbefolkningen, eller som en manlig officer förklarade:

”I Sudan måste vi sätta dem i baksätet, vi håller dem hellre mindre synliga. Vi försöker att inte ta dem till ’röda områden’."

Det är alltså viktigt att notera att kultur och kontext spelar roll i när, hur och med vem som lokala befolkningar väljer att interagera, oavsett fredsbevararens kön.

Det råder ingen tvekan om att kvinnliga fredsbevarare begår mindre sexuella övergrepp än sina manliga motsvarigheter. Forskning har visat att en ökning av andelen kvinnor från 0 procent till 5 procent i militära komponenter skulle minska de förväntade övergreppsanklagelserna med mer än hälften. Det finns inte desto mindre ett långt hopp från detta faktum till att anta att kvinnliga fredsbevarande styrkor bör kunna förhindra sina manliga kollegor att begå sexuella övergrepp. Kvinnor i uniform är inte bara en liten minoritet, men ur ett etiskt perspektiv är det problematiskt att förvänta sig att kvinnor ska "skvallra på" sina manliga kollegor, särskilt då kvinnor i uniform är mer benägna att bli offer för sexuella trakasserier än kvinnor i andra yrken.

Vidare finns det en intuitiv uppfattning att det är lättare för människor som är drabbade av sexuella trakasserier eller övergrepp att prata med en kvinna, eftersom förövaren i de allra flesta fall är en man. I vissa sammanhang finns det också bevis för att de drabbade föredrar att prata med kvinnliga fredsbevarare snarare än män. Annan forskning har dock visat att den allra viktigaste faktorn är att fredsbevararen – oavsett kön – har fått rätt utbildning. Utbildning går alltså före kön.

Kvinnliga fredsbevarande styrkor kan fungera som förebilder för lokala kvinnor. Det finns exempel på hur de har motiverat lokala kvinnor att gå med i säkerhetsstyrkorna. Majoriteten av våldsverkarna i konfliktfyllda samhällen som är värd för fredsoperationer är dock män, vilket innebär att det kan vara lämpligare att diskutera vikten av att både manliga och kvinnliga fredsbevarande styrkor fungerar som positiva förebilder snarare än att bara fokusera på kvinnorna. Detta skulle gynna både värdstaten och själva fredsoperationen.

Argumenten om kvinnors mervärde till fredsbevarande operationer kommer, som påvisat ovan, mer från förväntningar på vad kvinnor kan tillföra, än vad de faktiskt tillför, beroende på kultur, och sammanhang. Detta leder till orealistiska förväntningar på kvinnliga fredsbevarares prestationer, en börda som manliga fredsbevarare inte behöver bära.

Dessa förväntningar kan i vissa fall leda till självuppfyllande profetior då kvinnor försöker leva upp till dem genom att göra mer än sina manliga motsvarigheter för att bevisa att de faktiskt tillför något extra som kvinnor. Viss forskning har till exempel visat att kvinnliga fredsbevarare i polisenheten i FN-operationen i Liberia ofta gjorde ett "andra skift" efter ordinarie arbetstid som volontärer i olika funktioner i det lokala samhället, eftersom det förväntades av dem. Deras manliga kollegor kände dock inget sådant krav och gjorde därmed inget liknande volontärarbete.

Höga förväntningar på en liten minoritet i en stor organisation innebär en extra börda att bära. Kvinnliga fredsbevarare som försöker leva upp till dessa förväntningar kommer sannolikt att bevisa sitt mervärde, men undergräver samtidigt jämställdheten genom att arbeta hårdare och mer än sina manliga motsvarigheter. Dessutom drivs diskussionen om kvinnors deltagande till sin spets om kvinnorna inte lever upp till de könsstereotypiska förväntningarna, för då väcks frågan om varför kvinnliga fredsbevarande styrkor överhuvudtaget ska få delta?

Diskussionen bör i stället fokusera på den arbetsmiljö där kvinnliga fredsbevarare ska integreras snarare än kvinnorna själva. Praktiska aspekter som fel storlekar på uniformer och kroppsskydd är viktiga i detta avseende. En rapport från 2017 från Försvarsmakten i Sverige visade till exempel att cirka 40 procent av kvinnorna inte hade kroppsskydd eller uniformer i rätt storlek. Det är frågor som borde vara lätta att ta itu med för att göra militären till en mer attraktiv arbetsplats för alla kön.

Mer utmanande frågor att ta itu med är de som är relaterade till könsdynamiken inom institutionen som helhet där det "kvinnliga" ofta ses som underordnat det "maskulina" och som ett resultat gör det svårare för kvinnor att accepteras och integreras fullt ut. Att vägleda den militära institutionen genom en sådan transformation kräver ett representativt ledarskap som kan kommunicera och skapa förtroende.

Istället för att fokusera uppmärksamheten på kvinnors mervärde bör vi rikta vår uppmärksamhet mot att rekrytera och utbilda kvinnliga och manliga ledare för att värdesätta mångfald och inkludering, och på att föregå med exempel och upprätthålla standarderna.

Av: Nina Wilén