När näthatet blir livsfarligt

Alla som någon gång på Facebook eller annat internetforum har följt en diskussion eller läst ett inlägg som handlat om rasism eller invandring förstår att det finns ett gigantiskt problem: De som hatar, de som finner sin livsluft i att hota, skrämma och förtala alla som inte håller med. Nättrollen, de av kött och blod och de som är skapade i trollfabriker. De blir fler och fler och gör allt för att skrämmas och tysta en fri och öppen debatt.

I denna miljö verkar Roya Zand, journalist som lämnat den traditionella journalistiken för att i den egna organisationen ONE bekämpa näthat och högerextremism. En inte helt ofarlig verksamhet. Tillsammans med sina kolleger försöker hon kartlägga och avslöja en nynazistisk organisation. Det är ramverket för Mina och Magnus Dennerts debutbok ”Tystnadens torn”.

ONE är inspirerad av #jagärhär, en verksamhet grundad av Mina och Magnus Dennert i Göteborg. De har använt sina egna erfarenheter när de byggt upp den fiktiva världen kring Roya Zand. De har själva utsatts för hat och förföljelse så till den grad att de periodvis haft polisbevakning.

Detta gör trovärdigheten kring berättelsen i ”Tystnadens torn” stor, det finns anledning att tro att verkligheten är så här illa i såväl den virtuella som verkliga världen. Det gör boken till nödvändig läsning för alla tvivlare, och för alla som lättsinnigt sprider hatfulla eller förklenande kommentarer omkring sig. Som ”inte menar så illa som det låter”.

Men ”Tystnadens torn” har också sina brister som spänningsroman. Bilden av Roya Zand och hennes kollega Natalie är ungefär lika trovärdig som Millenniums Mikael Blomkvist, som kan ses som deras förebild. De kastar sig naivt in i okända och farliga miljöer utan tanke på konsekvenser. Spänningen i boken hade kunnat bli än mer nervkittlande med en mindre intrikat handling. Dessutom är det några för många transportsträckor där huvudpersonernas liv beskrivs, ja, ganska tramsigt. Och jag har svårt att ta till mig, tycka om, personen Roya Zand.

Men det är egentligen randanmärkningar, för berättelsen som sådan är så pass intressant och angelägen att de inte har så stor betydelse. Finns det bara en bråkdel sanning i vad makarna Dennert berättar så är det en oroande tid vi lever i.

Om Roya och hennes vänner är lite fyrkantigt beskrivna så är bilderna av motståndarna desto tydligare. Här har vi män (och en kvinna) som träder fram i allt hat, ideologisk övertygelse, muskler, ilska och moralisk skröplighet. Det är mycket skrämmande.

Och ja, ”Tystnadens torn” är spännande som ju en thriller ska vara. Dessutom med ett oförutsägbart slut, som… tyst min mun, så får du socker.