Näthat och hot – varifrån kommer allt raseri?

En gång fick jag stryk på stan. Ja faktiskt. Det var vid slussen i Stockholm, vid lunchtid. Jag kom uppifrån söder och var på väg mot centrum. Mycket folk i rörelse. En främmande man stirrade på mig, såg fullständigt rasande ut, for ut med knytnäven. Jag var totalt oförberedd. Slaget träffade i magen, jag tappade andan, slängdes som en vante mot broräcket. Omtumlad och skakig lyckades jag efter en stund gå vidare.

Han mådde inte bra den där mannen, det stod klart. Att hans aggression drabbade just mig var nog rena tillfälligheten. Men efteråt funderade jag över hans ilska. Varför han var så fruktansvärt arg.

Det var före datorerna, innan jag lärt mig ordet scrolla. Det ordet har jag i själva verket upptäckt helt nyligen. Datorer är inte min gren. Facebook, instagram, bloggar, twitter – främmande alltihop. Men nu har jag lärt mig ordet scrolla: att låta text rulla upp över skärmen. Ursprunget är det engelska scroll, bokrulle. Låter vördnadsbjudande, som doft av pergament. Dessvärre är det inte precis Dödahavsrullarna som fått ordet scrolla att upprepas så ofta att till och med jag har lärt det.

Näthatet. Grovheter och hot, raseri och aggression, likt gyttjeskred väller det fram över skärmarna. Beklämda har vi hört vad, främst kvinnor, scrollar fram sedan de bloggat eller på annat sätt uttryckt sina åsikter. Nu böljar debatten. Borde rättsväsendet agera mer resolut? Ska man alls kunna vara anonym på nätet? En nätombudsman, vore det en idé? Eller har vi drabbats av moralpanik? Så att vi måste sansa oss och stå upp för yttrandefriheten.

Torbjörn Tännsjö – professor i praktisk filosofi – menar att vi är för lättkränkta. Vi reagerar i enlighet med ett slags hederskultur: till varje pris vill vi behålla vår heder och vårt goda namn. Tännsjö säger att vi måste skilja på hot och hat. Blir jag hotad, på nätet eller annanstans, ska jag bums gå till polisen. Blir jag ”bara” överöst med könsord och invektiv bör jag strunta i saken. I ett öppet samhälle får yttrandefriheten kosta. Nja, kanske.

Personlig erfarenhet av näthat har jag alltså inte. Anonyma brev däremot, sådana med frimärke på, har jag fått en del. Några har varit ihopfogade av ord klippta ur tidningar och jag har förundrat mig över att någonstans en människa har suttit och klippt och klistrat och gått till brevlådan och gjort sig möda för att få ösa avsky över mig som vederbörande – det måste jag ändå tro - aldrig har träffat. Det är min familj man ondgjort sig över, maken och barnen, svartskallarna som jag smutsat mig själv och svenskheten med. Trist har det varit att läsa de där breven men mer än rädsla har jag känt häpnad. Och det har hänt ute på gatan att jag förstulet sneglat på dem jag möter: kan den här människan bära på en sådan oresonlig ilska, kan han där känna ett sådant gränslöst hat? Sen skäms jag. De flesta människor ser hyggliga ut och är det också. Fast någon skriver ju de där breven. En avsändare finns, en absolut furiös en.

Finns det en god vrede? I Bibeln står om helig vrede, vrede mot det onda. Jag vet inte just. Brecht skriver att ”också hatet mot orätten förvrider anletsdragen”. Raseriet är helt enkelt ingen vidare utgångspunkt när man vill komma till tals. Min man, som alltså kommit till Sverige annanstans ifrån, har gjort mig uppmärksam på ett vackert svenskt uttryck som jag av hemmablindhet inte reflekterat över: att sätta sig ned och prata.

Alla har vi varit arga, upprörda, utom oss. Hävt ur oss dumheter som vi efteråt ångrat. En del av oss har lättare att fatta humör än andra. Men det vi talar om här är något betydligt otäckare och det tycks mig som vore det absolut nödvändigt att förstå och klargöra denna rabiata ilskas grund. Att så att säga scrolla upp och synliggöra själva den frustration, de mindervärdeskänslor och den mörka egocentricitet och brist på inlevelse som utgör grogrund för raseriet.

Är det naivt att tro att ett sådant klargörande är det mest angelägna? Mer angeläget till och med än att hitta sätt för de för hatet utsatta att agera.