Nietzsche, Friedrich: "Så talade Zarathustra"
Eller som Nikanor Teratologen skriver i ett efterord till sin habila nyöversättning av Friedrich Nietzsches "Så talade Zarathustra": att den "är idag och för framtiden ett verk för den människa som behöver den, som är öppen för den, som har förutsättningar att förstå den, som mår bra av den"? Annars alltså för ingen. Det säger ju sig självt.
Denna den bistre diktarfilosofens mest kända skrift är i ton och stil hur som helst profetisk nog att ständigt locka nya själar till sig, och kan om man så vill läsas som ett slags koncentrat av Nietzsches läror/irrläror. Verkets fyra delar kan sammantaget liknas vid en hymn till det heroiska livet, och utmanar samtiden och eftervärlden med sitt provocerande ideal: en människa som förbehållslöst bejakar "den eviga återkomsten", och som i varje ögonblick säger ja till sitt öde. Zarathustra förkunnar och folket lyssnar: "Tiden har kommit för människan att plantera fröet till sin högsta förhoppning". "Alla gudar är döda. Nu vill vi att övermänniskan ska leva."
Men vad är innebörden i detta nydanande, grälsjuka, begrundande och extatiska "bålverk mot det mest outhärdliga"? Ja, Zarathustras tal till människorna har formen av såväl evangelium som stridsskrift, befallning som parabel. Och när han i inledningen beskriver hur han efter tio ensamma år uppe i bergen, där han njutit av sin ande, åter ville ned till jorden och bli människa, tolkar han denna längtan som en "undergång", som människans apokalyptiska utträde ur sig själv: "Ditt sanna väsen ligger inte djupt förborgat inom dig, utan omätligt högt ovanför dig." Men inte i någon guds gestalt, menar Nietzsche, utan som en manifestation av den nya människans andliga stegring. I paritet med den samtida Darwins teorier frågar han sig varför evolutionen skulle sluta med människan. Varför skulle det inte kunna finnas ett ännu högre levande väsen, en övermänniska? Det är de slumrande vitala krafterna i människan han vill åt, bortom all (kristen) "slavmoral", bortom gott och ont.
Att det livsbejakande patos som Nietzsche låter Zarathustra predika ofta slagit över i utplåningsfantasier och arisk yra hos vissa uttolkare, kan delvis skyllas på filosofens egen högt uppskruvade retorik och profetiska utfästelser om "förintandet av allt urartat och parasiterande". Men att det i människan ännu finns "mer apa än i någon apa" är förstås inte uttryck för någon nazistisk syn på judar, zigenare, bögar och kommunister, utan avser tvärtom de samhällsföreträdare som kränker och förödmjukar den som strävar efter det befriade livet, långt ifrån medelmåttighetens och den kuvade viljans unkna värld.
Visst är konsekvenserna av Nietzsches storslagna och kompromisslösa tankar om människans "teogoniska krafter" ytterst problematiska, och över huvud taget svårförenliga med alla kollektiva föreställningar om de mellanmänskliga relationernas sociala karaktär. Men vilket förhållningssätt man än har till den här typen av heroiska människosyner kvarstår faktum att "Så talade Zarathustra", vare sig vi vill det eller ej, ingår som en självklar länk i den moderna idéhistoriens tankekedja. Att förlaget valt att ge ut skriften — under det att Symposions pågående verkutgåva av Nietzsche tycks ha stannat av — får därför betecknas som en erforderlig gärning.
