Niklas Rådström rycker det levande ur dödens skuggor
Som har inget redan hänt
Författare: Niklas Rådström
Förlag: Albert Bonniers
När Niklas Rådström en augustidag 2017 tar sig, från sitt öländska lantställe, in till akuten i Kalmar för plågsamma giktbesvär i foten visar det sig snart att han drabbats av en akut och aggressiv leukemi. En blodcancer som sprids i hela kroppen och som inte har en avgränsad tumör mot vilken man kan rikta all sin vrede eller uppmärksamhet.
Tidigt börjar han skriva ned anteckningar för ”boken som bär på möjligheten av att inte bara vara den senaste utan den sista”. En återkommande bild i diktsamlingen från ifjol ”Då, när jag var poet” var hur nyckeln föll ur låset och dörren förblev stängd. I den nya boken ”Som har inget redan hänt” konstaterar han att hans ”medborgarskap bland de friska togs slutgiltigt ifrån mig” och snart nog talar han, med Tranströmer, om döden som utan förvarning kommer och tar mått på människan för att kunna sy dödskostymen i det tysta.
Men han bestämmer sig snart också för att rycka det levande ur dödens skuggor, för att ge det möjligheten att bestå. Under ett år som är fyllt av både fysiskt och psykiskt smärtsamma behandlingar, och där det länge är ovisst om donatorns stamceller ska få fäste i hans kropp, återvänder han till startpunkten för sin existens: födelsen 1953. Härifrån framkallar han sedan minnesbilder från barndomen och uppväxten, fyllda av närvaro och igenkänning.
”Det är ibland också ett övergivet och ensamt barn vi möter. Som när pappan Pär bryter upp från äktenskapet och ger sig ut på en lång resa.”
Vi ser honom hos morföräldrarna på Exercisgatan i Malmö eller på sommarvistet i Urshult. Med barnflickorna i hemmet och under lekarna på bakgårdarna i Stockholm. Vi förstår hur pojkens bilder av världen förändras genom fantasins krumsprång, av stjärnkonstellationers växlande lyskraft på himlen och av spänningen från seriemagasin, TV-program som Perry Mason och Bröderna Cartwright.
Det är ibland också ett övergivet och ensamt barn vi möter. Som när pappan Pär bryter upp från äktenskapet och ger sig ut på en lång resa. Förlusten blir också definitiv när pappan dör och Niklas är tio år gammal. Isoleringen förstärks när mamman Anne Marie drabbas av gulsot och läggs in på sanatorium.
Mammans och pappans livsrörelser har Rådström även i sina tidigare böcker uppehållit sig vid. Här konstaterar han att det vore ett bedrägeri att lägga berättelserna om dem i en och samma historia, mellan pärmarna av en och samma bok: ”Redan under min uppväxt utgjorde vi tre himlakroppar som börjat röra sig i allt vidare banor från varandra, och samtidigt var vi helt beroende av varandras gravitation för att hålla tanken om ett eget litet solsystem levande. Tre planeter cirklande kring en döende stjärna som bar på löftet om ett familjelivs möjligheter”.
En sådan poetisk klarsyn genomsyrar hela Rådströms bok och får hans vackra prosa att glimra och leva. Den här berättelsen ligger så underbart nära både livet och döden att varje andetag känns och hörs.
