Nobelprismuseet undersöker evigt liv

Projektionen av en manet som kan återskapa sig själv och därigenom har ett slags evigt liv fyller en hel vägg på Liljevalchs i Stockholm, bredvid fyra Nobelpristagares upptäckter som kan förlänga liv – till exempel Jennifer Doudnas gensax.

– I framtiden kan vi förmodligen bli äldre och äldre, speciellt om vi har ekonomiska möjligheter att ta del av den förståelse om åldrandet som håller på att utvecklas. Samtidigt håller vi på att underminera hela grundvalen för vår existens, säger kuratorn Clara Åhlvik, och syftar på klimatförändringarna.

Nobelprismuseet huserar i en mindre byggnad – och har nu därför fått inta Liljevalchs, för att undersöka hur museet i framtiden ska kunna jobba med humaniora, vetenskap och konst. Här utforskas ämnen som åldrande, själen och naturens kretslopp.

– Vi ville göra en stor utställning kring en tematik som spände över alla Nobelpriskategorierna, säger Clara Åhlvik och pekar på flera skrivbord där man kan få följa olika Nobelpristagares arbetsprocesser.

Besökarna kliver in i ett rum med en gigantisk projektion av rymden, och fortsätter kanske sedan till det naturrum där så kallade hydroponiska system visar på framtidens sätt att odla – utan jord. Men den självklara pendangen till evigt liv är döden. Konstnären Niki von Bahr bearbetar den i ett nytt verk, där en mördarsnigel står i en ålderstrappa.

– Det är en sådan som man har skapat inom folklig kultur i Nordeuropa, för att bearbeta att vi föds, lever och dör, säger Clara Åhlvik.

Utställningen visar de tekniska genombrotten på 1800-talet, då man via röntgen försökte upptäcka människors själar. Den uppehåller sig också vid religiösa föreställningar om vad som kan hända efter döden – här finns till exempel Britta Marakatt-Labbas målningar av en samisk schamanistisk idévärld. Det handlar också om golem: den judiska föreställningen om att väcka liv i död materia – tankar som går igen inom artificiell intelligens, poängterar Clara Åhlvik, som ser ett stort intresse för AI, levande döda, parallella världar och tidsresor inom populärkulturen.

– Upptäckter som svarta hål, gensaxen och all ny teknik skapar fantasi och vilja att förstå, inte minst blir kulturen och populärkulturen väldigt upptagen av att bearbeta upptäckterna, säger hon och konstnären Oscar Nilsson fyller i:

– Det sätter nya gränser för vad forskning och vetenskap kan åstadkomma i framtiden.

Oscar Nilsson har gestaltat en scen ur litteraturpristagaren Kazuo Ishiguros roman "Klara och solen": den artificiellt konstruerade Josie. Men det gjorde honom också provocerad att människor skulle kunna skapas och laddas ned på ett chip.

– Det är ju ett stort hån att man skulle vara en kod. Men förr eller senare kommer det en punkt där vi kommer närmare det stora trappsteget där det är möjligt, säger han.

Oscar Nilsson fasar för att tekniken skulle få leda vägen, utan hänsyn till några etiska dimensioner. Vad skulle till exempel hända om döden försvann?

– Då blir livet kanske ett helt annat än det vi har skapat vår kultur kring.

Även om vetenskapen är precis berikas den av kulturella perspektiv, tycker Clara Åhlvik. Nobelpristagarna har också gått oväntade vägar och efterlyser ofta en korsbefruktning mellan kultur och vetenskap för att hitta svar på framtidens frågor. Till hoten mot människans existens hör exempelvis potentiella kärnkraftsolyckor eller klimatförändringar, men Clara Åhlvik är ändå hoppfull.

– Det finns så mycket kraft, fantasi, envishet och vilja. Det ser vi med Nobelprisen som har gjort så mycket för att leda oss framåt. Det är en fin känsla av hopp som blir tydlig när man går in här och ser vad vi kan åstadkomma.