Nora Dåsnes sätter ord och bild på ungas kamp för sin framtid

Det här är en fristående fortsättning på ”Vita lögner, röda hjärtan” (2021), tecknad och berättad av norska Nora Dåsnes. Den som missade den boken är bara att gratulera, för hen har något bra att ta igen. Där var Bao den oförstående kompisen medan historien handlade om hur Tuva brottades med identitet och känslor. Här står Bao i centrum och hon visar sig ha ett stort allvar och en stor vrede inom sig. Hon tar upp kampen för marken där barn hon lekt. Fler och fler ansluter. Lätt blir det inte men det lönar sig att göra motstånd.

Stilen känns igen men har utvecklats. I förra boken berättade Tuva i dagboksform och den lätt naiva stilen gjorde att man med lite god vilja kunde tro att den var skapad av en mycket begåvad sjätteklassare. Den här boken har ingen sådan inramning utan är mera av en ren serie, men det finns fortfarande inslag av text och fria teckningar genom barnens protestskrivelse och chattmeddelanden.

Jag har tidigare beklagat mig över hur serier numera säljs som barnböcker, men det här är verkligen en grafisk barnroman. Särskilt verkningsfulla är Dåsnes närmast expressionistiska helsidesrutor.

Det här hade kunnat bli väldigt pajigt. Varför bråka om några träd när 1,5-gradersmålet antagligen är förlorat och ens hemland har händerna täckta av svart smörja? Men det blir bra. Mycket bra. Alla invändningar tas på allvar. Det blir en kraftfull och mångbottnad historia. Till och med parkeringen är så väl inarbetad i handlingen att den inte känns klyschig. Antagligen kunde man skriva en rätt intressant avhandling om parkeringar i populärkulturen och det skulle inte bli en munter historia.

Vi kan inte överlåta våra samhällsproblem på barnen, men nu är de allas och då är den här boken en utmärkt vän på vägen. Även de som inte är så intresserade av sakfrågorna borde kunna gilla den på grund av relationerna och den eviga frågan om vuxna som inte lyssnar.