Novellformatet passar Sara Stridsberg perfekt

Orden skulle handla om våta fjädrar, dovt doftande jord, sluttningar mot trögflytande floder, otvättade kön, puder, en enda röra av sammetstäcken, för små underkläder, uppstoppade djur och glasburkar. Och de starka, arga, galna flickorna, och aporna, och de maktfullkomliga och farliga men ofta löjeväckande männen. Med tillräckligt många ord i lotteriet skulle det kanske gå att skriva en historia av Sara Stridsberg utan hennes inblandning.

Flickan och kvinnan är Sara Stridsbergs ground zero, Eva är Adam, det är det som brukar benämnas ”den feministiska blicken”. Jag tycker bara att det är befriande i sin enkla tydlighet.

”Hunter i Huskvarna” är en fin samling noveller, temana är de Stridsberg-gamla-vanliga kring barndom, våld, makt, sex, flickighet och kvinnlighet. Novellformatet passar henne perfekt, med skiftande berättarjag, platser och stämningar blir hennes stil än mer njutbar. Som en bakelse istället för en tårta, fast i ett träsk, ungefär.

Lite oväntat läser jag i novellen ”American Hotel” (först publicerad i tidskriften Granta 2014) bland det roligaste jag läst om en kvinna som är rädd för att någon ska stjäla hennes nyfödda lilla barn: ”Men det är ju bara vi som vill ha henne. Hon är en pytteliten, överviktig och självupptagen liten varelse som spyr ner oss alla så fort hon får chansen och som väcker dig mitt i natten för att hon är sugen på att äta.”

Den som tycker om novellen ”Vi var rovdjur” har något att hämta i Jennifer Clements ”Gun love”. Stridsberg rör sig obehindrat mellan amerikansk, storslagen solkighet och den svenska mer trånga, klaustrofobiska smutsen.

”Familjen” är omöjlig att inte läsa som en kommentar till Svenska Akademien-debaclet kring #metoo och hennes senare utträde – men iscensatt på ett vis som gör hela historien mer spännande, färgsatt och magisk än den var i verkligheten.

Är det något hon behärskar till absolut fullo är det att göra mytologi och magi av till synes vardagliga, eller åtminstone grådaskigt oklara, skeenden och personer, samt av rent våld förstås. Och dessutom ord som sammanfattar en medelålderskris helt perfekt: ”Hon hade en vag känsla av att hon på något sätt missuppfattat livet och att det var för sent att ställa denna missuppfattning till rätt nu.”

Varje gång jag tänker att hon skriver alltför tillrättalagt vackert och symbolsmockat om det vidrigaste, att skönheten och fjärilsvingarna ställer sig i vägen, vänder hon på steken och skriver något om skit och piss eller något alldeles vagt.

Skicklighetsfiltret spricker lite i kanten. Jag tycker det vore spännande om hon lät det spricka lite oftare. Men med det sagt, Sara Stridsberg hypnotiserar, och det är omöjligt att inte låta sig dras in i hennes världar.