Nya Norénpjäsen Episod: ”Drabbande värme och ömhet”

”Världen är full av saker som pajar samtidigt”, säger mannen i det yngsta av de tre paren (Jörgen Thorsson och Elisabeth Wernesjö) i Lars Noréns nya enaktare Episod. Han jobbar som utvecklare på ett stort företag som saluför elektronikprodukter och har insikt i prylars – och i överförd bemärkelse även relationers – förprogrammerade livslängd. Tillsammans med sin gravida flickvän söker han ett större boende i villa utanför stadskärnan. Detsamma gör pjäsens medelålders par (Cecilia Lindqvist och Mitja Sirén), som befinner sig i ett vakuum där de tycks vänta ut livet i förhoppning om, ja – något annat än det som finns för handen.

Platsen är utgångspunkten för Lars Norén när han skriver sceniskt och på den låter han sedan språkspelet inta en framträdande position och bereda marken för de egentliga huvudrollerna: allt det som tonar fram bakom ordbruset, som anas i pauser och mer eller mindre ofrivilliga tveksamheter och missförstånd i kommunikationen människor emellan. I den här dramatiska kategorin finns det få som matchar Noréns precision och förmåga att upprätthålla intensitet och åskådarens intresse med lika minimalistiska som exakta medel.

Som i flera tidigare Norénuppsättningar är scenografin barskrapad, tomma väggar och sparsamma fysiska rörelser förmedlar i Episod hur tre generationers kärlekspar länkas samman i sina mänskliga likheter och egenheter - och en persons hela livsbana träder fram via dessa tre nedslag i ett förhållandes olika faser.

Den erfarna Norénregissören Sofia Jupither låter vissa av rollkaraktärerna färga replikerna mer än andra, men överlag är hon trogen dramatikerns eget ideal om att inte göra poesi av ordväxlingarna – orden ska levereras så rena som möjligt, där syftet är att låta de verkliga effekterna uppstå i replikernas krockar, upprepningar och återspeglingar.

Eftersom Episod är ett turnerande samarbetsprojekt mellan olika teatrar står en geografiskt spridd skådespelarkonstellation på scenen. Det ger både antydda och uttalade dialekter, med Mitja Siréns (mannen i det medelålders paret) finlandssvenska brytning som tydligaste exempel, och nya ansikten att lära känna för stampubliken på de orter där pjäsen spelas. Den här blandningen skapar ett levande mervärde och riktar fokuset på texten och den invärtes arenan, snarare än på yttre åthävor.

Det går inte att spela Norén utan den helhet som en felfri ensemble manar fram - och här sitter tonfall och övergångar precis där de ska - men jag vill ändå lyfta fram Jonas Sjöqvists karaktär, den påtagligt prövade mannen i det äldsta av de tre paren, som säljer huset de andra är spekulanter på.

I mötet med husspekulanterna släpper han plötsligt lös en sorgedränkt ensamhet i ett närmast maniskt redovisande pladder, lika bottenlöst som komiskt. Vid sidan av står hans knappt närvarande och till synes deprimerade hustru (Åsa Persson) och det verkar inte finnas någon ände på hans vilja att kommunicera med första bästa mottagare.

Den värme och ömhet som uppstår i mötet med den här människans livsresa är oerhört drabbande – just för att den adresserar den skörhet som vi alla bär på och så desperat försöker hantera i vardagen.

Anders E Larsson