Med vass blick på Bibelns kvinnosyn

Det går inte bra. Redan på första sidan väcks hennes irritation, och något mys infinner sig aldrig under läsningen. Istället växer ilskan och engagemanget alltmer i styrka. Givetvis känner hon till innehållet sedan tidigare, men att läsa skriften ord för ord öppnar på allvar hennes ögon för en mörkt unken kvinnosyn. Var är dom, kvinnorna? Och de som faktiskt är med i Bibeln, hur tusan behandlas dom?

Det var den ilskan som gjorde att den verkliga Gunilla Thorgren bestämde sig för skriva en bok, ”Guds olydiga revben”. Det är den boken som nu blivit föreställning, i form av en mix mellan talteater och nycirkus med de sedan några år tillbaka härliga samarbetspartnerna Malmö stadsteater och Cirkus Cirkör.

Tidigare har de båda satt upp tre föreställningar om flyktingar, alla med en oerhört kraftfull och smittande energi där teater och halsbrytande akrobatikkonster har svävat hand i hand. Det är bland det mest gripande jag sett under senare tid, föreställningar som skakat om hela mig.

”Guds olydiga revben” har inte samma dubbla effekt. Här dominerar texten, själva berättandet, och det uppstår endast undantagsvis drabbande möten mellan konstformerna. Som ett vackert och kreativt intimt möte på hög höjd mellan Jesus och Maria Magdalena. Som när några nunnor under medeltiden låter pingisbollar ta plats i sina munnar och studsa mot ansikten, någon bild och för att spela musik på en mini-xylofon. Vilket härligt busigt, självständigt och högst egensinnigt motstånd. Aldrig har bordtennis varit bättre!

Jag förstår att texten ges så mycket plats, här finns mängder av personer och händelser som tjänar som exempel för att visa på de genomgående strukturerna av våld, förtryck och förminskning mot kvinnor. Det är en text som behöver sin scen, som behöver spridas men jag tror det hade blivit än mer effektfullt om berättelsen hade gestaltats mer och på flera olika sätt.

Strax efter den introducerande bakgrunden till varför Gunilla Thorgren valde att söka efter kvinnan i Bibeln får hon sällskap på scen. Först av en naken men mycket långhårig man vid namn Adam, och efter ytterligare en stund tittar en kvinna upp bakom honom. Hon är skapad av ett av Adams revben, och ges namnet Eva.

När dom lärt känna varandra ett litet tag är det dags för fruktstund. Ett äpple räcks över, och ni förstår. Efter bettet brakar helvetet löst, och vår resa in i den bibliska berättelsen tar fart.

Vi får ta del av en mängd historier och möter flera personer, alla med roller i Bibeln. Det är högintressant historieskrivning, som gång efter gång visar hur självständiga kvinnor tystas, hotas, hatas, jagas och utsätts. Och hur män går samman för att skapa hierarkier som gynnar dem själva.

Ett undantag är Jesus, som framställs som lugn, klok och lyssnande med ett stort hjärta. Gunilla blir närmast kär, och hennes läsning av skriften med stort B ges för första gången ett annat skimmer.

Det är ändå männens våld och ondska som dominerar genom den första akten, och paus tas först när den berättande Gunilla inte längre orkar bära ett gigantiskt revben på sina axlar.

Efter paus riktas inledningsvis betydligt mer ljus på starka kvinnor som gått före. Stärkande peppande förebilder, allt från mångsysslaren Hildegard av Bingen till Heliga Birgitta och Beginerna. Förutom att lära oss mer om dessa idag i stort sett bortglömda personer och rörelser visar föreställningen också tydligt på hur viktig själva historieskrivandet är. Varför läser vi inte om dessa starka kvinnor? är en fråga som ställs. För att vinnarna skriver historien, blir svaret. Och vinnarna, det har genom alla tider varit männen.

Trots obalansen mellan text och gestaltning väcker ”Guds olydiga revben” engagemang, rör upp känslor och ställer en rad frågor. Det är en nödvändig föreställning, och närmast självklar i dessa tider där metoo för alltid har gjort avtryck och åstadkommit viss förändring.

På väg ut i paus kommer jag till dörren samtidigt som en kvinna från ett annat håll. ”Eftersom jag är man, tror jag du förstår att jag har företräde”, säger jag och hoppas min humor landar rätt. Jag sätter fram mitt ena ben, men strax därefter skjuter en arm in rakt framför min kropp. ”Och här kommer ett revben”, säger kvinnan och går före. Utan att tveka.

När vår historia ska skrivas i framtiden tror och hoppas jag att det är hon och alla andra kvinnor som är vinnarna och sitter vid tangentborden. Vi män har bränt vårt förtroende.