Öga mot öga med ondskan

bokrecension Artikeln publicerades
Ungerska judar i Auschwitz i väntan på gaskammaren.
Foto: PRESSENS BILD
Ungerska judar i Auschwitz i väntan på gaskammaren.

En lika tungt betydelsefull bok, som lättillgängligt skriven. Det skriver gästrecensenten Gunnar Bergdahl om Niclas Sennertegs ”Allt jag känner är att mina fötter gör ont”, som handlar om Auschwitzkommendanten Rudolf Höss.

Varje år besöker en och en halv miljon människor Auschwitz. Minst lika många mördades här 1940-45. I ett besök ingår att ledas ner i grupp i den enda bevarade gaskammaren. I taket små hål för Zyklon B, en ”effektförbättring” som lägerkommendant Rudolf Höss utvecklade. Här, alldeles intill sin skapelse, bodde Höss med sin hustru, fem barn och en prunkande trädgård. En hög mur såg till att barnen Höss slapp se de nakna människornas vandring in i döden.

Om denne massmördare har Niclas Sennerteg skrivit en viktig och utforskande bok, ”Allt jag känner är att mina fötter gör ont”.

Det är inte den första om Höss. Mest känd är självbiografin ”Kommendant i Auschwitz” som skrevs innan han dömdes för brott mot mänskligheten och hängdes den 16 april 1947 just utanför huvudgrinden till Auschwitz. Ett par år senare kom den ut i Polen men först i slutet av 1950-talet nådde boken över kalla krigets järnridå och blev en sensation eftersom historiker bedömde den som autentisk. Därmed en av de viktigaste källorna till kunskap om Förintelsens vardag.

1946 kallades Höss in som försvarsvittne (!) till den stora Nürnbergrättegången. Men hans känslokalla, exakta redovisning av verksamheten, från vem han mottog sina order, vad de oförblommerat innebar och hur han verkställde dem fick naturligtvis motsatt effekt och innebar att folkmordet på Europas judar fick en större plats i domsluten mot de nazistiska topparna.

Rudolf Höss beskriver hur judiska mödrar försökte gömma spädbarn i sina kläder när de tvingades att klä av sig nakna inför gasningen.
Rudolf Höss beskriver hur judiska mödrar försökte gömma spädbarn i sina kläder när de tvingades att klä av sig nakna inför gasningen.

Själv tillhörde Höss karriäristerna, de övertygade antisemiterna, verkställarna. Han byggde upp och var ansvarig för Auschwitz under åren 1940-43, fick sedan nya uppgifter i folkmordet på Europas judar och återvände sommaren 1944 för att leda dess värsta utrotningsfas, ”Aktion Höss”, då 437 402 ungerska judar, enligt kollegan Adolf Eichmanns noteringar, transporterades till Auschwitz för att förintas. Minst 90 procent av dem direktgasades vid ankomst.

Sennertegs bok fokuserar på de förberedande samtal och förhör som gjordes med Höss inför vittnesmålet i Nürnberg. Ett unikt historiskt material självbiografin har skuggat och som inte förrän nu blir tillgängligt för en bredare allmänhet. En viktig historisk insats.

Det var inte meningen att de skulle sättas i arbete, utan avsikten var att de skulle utrotas.

Med journalistisk känsla placeras vi i ett förhörsrum. Det är april 1946. Det är det första av 18 förhör med den återhållne men iskallt saklige Höss. Sennerteg bidrar med fakta och förklaringar men mycket är exakta ordväxlingar. Så möter vi den banala ondskan:

”Hur kunde ni inkvartera alla dessa människor?

Det var inte meningen att de skulle sättas i arbete, utan avsikten var att de skulle utrotas.”

Den som redan i detta första förhör ställer frågor är den unge finske judiske tolken och förhörsledaren Sender Jaari som här får en rättmätig plats i historien. Så fortsätter det:

”Med andra ord blev barn under 15 utrotade? Ja.

Enbart på grund av Himmlers order? Ja.

Och eftersom de var farliga för det tyska folket? Ja”.

Några veckor senare får Höss frågan ”Vad anser ni själv om det ni har gjort?” och svaret blir: ”Allt jag känner är att mina fötter gör ont”.

Titeln förföljer mig genom läsningen. Höss beskriver hur judiska mödrar försökte gömma spädbarn i sina kläder när de tvingades att klä av sig nakna inför gasningen. Hur dessa letades upp och kastades direkt i krematorieugnarna. Han återger detaljer när dödsfabrikens dagliga resultat var mer än 10 000 gasade människor. När krematorieugnarna inte räckte till utan liken brändes i stora gropar och så om känslan när han redogör för allt detta; det gör lite ont i fötterna…

Niclas Sennerteg.
Foto: Petter Trens
Niclas Sennerteg.

Boken avslutas med en längre essä om bilden av Höss, hur den har skapats, diskuterats och förändrats. Sennertegs slutsats är att Höss vittnesmål om Förintelsens massmord gjordes i den rapportform han brukade avrapportera sin verksamhet i. Fakta, statistik. Oavsett massmord, trädgårdsplanteringar eller leverans av tvångsarbetare till giriga företagsledare. Helt utan ånger. Det viktigaste var att framställa sig som den perfekte SS-officeren.

Med andra ord; en lika tungt betydelsefull bok som lättillgängligt skriven.

Det är en bok som dokumenterar och placerar oss mitt i Förintelsens moraliska slutstation. Detta i en tid när nyfascism stärks av exkluderande nationalism och ökad rasgrundad främlingsfientlighet.

Med andra ord; en lika tungt betydelsefull bok som lättillgängligt skriven.

De där värkande fötterna väcker frågan som Primo Levi ställde i sin obönhörliga, sakliga skildring av att leva, dö och överleva Auschwitz; ”Är detta en människa?”

Levis svar var ja. Det var människor som utförde detta mot människor.

Fotnot: Niclas Sennerteg är journalist på Borås Tidnings kulturredaktion. Därför recenseras hans bok av Gunnar Bergdahl, oberoende kulturjournalist.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.