Ögonen rullar runt i dikten

En halsbrytande debut. Judith Kiros ”O” sätter recensenten Naima Chahbouns ögon i rullning.
bokrecension • Publicerad 5 september 2019
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Judith Kiros är välkänd för sitt antirasistiska engagemang och som en av grundarna till det separatistiska nätforumet Rummet
Judith Kiros är välkänd för sitt antirasistiska engagemang och som en av grundarna till det separatistiska nätforumet RummetFoto: Carla Orrego Veliz

O

Lyrik – debut 2019

Författare: Judith Kiros

Förlag: Albert Bonniers

”spärrar upp/rullar med dem/ögonen/blanka kulor/ ---/när era ögon/rullar så/O”

Raderna är hämtade ur journalisten och litteraturkritikern Judith Kiros lyrikdebut ”O”, som i dagarna kommer ut på Albert Bonniers förlag. Kiros är välkänd för sitt antirasistiska engagemang och som en av grundarna till det separatistiska nätforumet Rummet. Ett cv som inledningsvis väcker min oro: Ska boken visa sig vara ett debattinlägg, eller en pamflett? Eller en i raden av ”kändisdebuter” utgiven i kölvattnet av författarens tidigare medieframgångar? Lyckligtvis räcker det att slå upp boken och läsa de avväpnande inledningsraderna

”en black om foten/bättre än/tio i skogen/tio små barn”

för att jag ska andas ut. Och ju längre jag läser, desto tydligare framgår det att ”O” är både ett ambitiöst, angeläget och oupphörligt fängslande verk.

”I Kiros läsning gestaltar pjäsen något av en rasistisk urscen, där den svarte gärningsmannen skapas genom omvärldens förväntningar.”

Bokens övergripande tema är, föga överraskande, rasistiska strukturers verkningar. Kiros angriper detta med utgångspunkt i Shakespeares pjäs där (den svarte) generalen Othello drivs att döda sin (vita) hustru Desdemona av (den vite) fänriken Jagos ärelystna ränkspel. Othello har vid pjäsens början underlåtit att befordra Jago, som tar hämnd genom att lura i honom att Desdemona är otrogen. Othellos hudfärg spelar i pjäsen en avgörande roll, inte minst för att övertyga honom själv om att hans dyrkade hustru verkligen har bedragit honom: Hur skulle hon kunna motstå sin ”naturliga” dragning till vita män? Och tyder inte själva det faktum att hon har gett sig i lag med en svart man på en promiskuös och tvivelaktig karaktär?

I Kiros läsning gestaltar pjäsen något av en rasistisk urscen, där den svarte gärningsmannen skapas genom omvärldens förväntningar. Här belyses ett, ur konstruktivistisk synvinkel, intressant problem: Hur, om världen skapas genom våra iscensättningar av den, kan man visa upp strukturen utan att samtidigt befästa den som en sanning? Men texten dröjer inte vid frågan utan letar sig i halsbrytande vindlingar vidare, via Frantz Fanon och négrituderörelsen, mot samtidens Luciatåg och svenska två-lektioner, flyktvägarna över Medelhavet, den otyglade kvinnokroppen och hybridens subversiva potential.

”Kiros dikt är omväxlande stämningsfullt förtätad, analytiskt klarsynt, nonchalant vitsig och spjuveraktigt fräck.”

”Hybrid” är också en bra beskrivning av bokens form. Fragmentarisk dikt avlöses av associativa prosastycken, gestaltade scener, essäistiska reflektioner och rimmad vers. Helheten blir en text som samtidigt är en läsning, ett grepp som för tankarna till alla litteraturkritikers (också undertecknads) favorit Anne Carson. Och trots att det finns mycket att gilla i enskildheterna är det den halsbrytande helheten som gör den här boken unik, och unikt läsvärd. Kiros dikt är omväxlande stämningsfullt förtätad, analytiskt klarsynt, nonchalant vitsig och spjuveraktigt fräck. Inledningsvis har jag lite svårt att hänga med i de tvära kasten mellan texttyper och läsarter, men steg för steg nöter boken sakta ner mitt motstånd. När jag når fram till bakre pärmen rullar ögonen som väloljade kugghjul och jag längtar redan efter att börja från början igen.

Naima ChahbounSkicka e-post