Ojämn resa in i förlagsvärlden

Hos Bohman blir ”Andromeda” det fyndiga namnet på en utgivningsserie inriktad på kvalitetslitteratur, jämförbar med Bonniers ”Gula serien” eller ”Panache”. ”Andromeda” grundas av en av bokens två huvudkaraktärer, Gunnar, som vid tiden är en ung, energisk och nytillträdd förläggare.

När han många år senare strålar samman med bokens andra huvudperson, Sofie, har han hunnit bli mer luttrad än han själv skulle önska. Den unga redaktören i fråga, som med hans hjälp gjort kometkarriär inom förlaget, ger honom dock ny energi och de visar sig snart vara själsfränder.

De har liknande erfarenheter i bagaget. Från anonyma, enkla uppväxter har de båda tagit sig in i kulturvärlden utifrån. Nu delar de dessutom upplevelsen av samtidslitteraturens förflackning, nivellering och anpasslighet gentemot marknaden och vill själva slåss för mer avancerade och innovativa uttryck.

Den mer än dubbelt så gamle Gunnar lever i ett långvarigt men ljumt äktenskap medan Sofie lever ett intensivt singelliv. Men känslan av ensamhet och behovet av att tala litteratur har de gemensamt, liksom förnimmelsen av det finns något mer mellan dem än så.

Dynamiken som uppstår kan föra tankarna till Sofia Coppolas film ”Lost in translation”. Skillnaden är att man i filmen får ana sig till huvudpersonernas tankar och känslor medan man i Bohmans bok får dem explicit utskrivna – i den första delen hennes, i den andra hans. Upplevelsen blir därmed oundvikligen lite plattare.

Därtill kan Gunnar upplevas vara en ganska tröttsam mansplainare, även om Sofie är idel öra. Men det stora problemet är att det greppas efter för mycket. När bådas livshistoria ska återges inom loppet av 196 sidor blir det med nödvändighet forcerat. En belysande scen är när Gunnar hastigt avancerar från posttjänst till redaktörstjänst efter att ha stått och bläddrat intresserat i en Ovidiusutgåva (”Metamorfoser” passande nog) just som förlagschefen passerar förbi.

I ett brev från Gunnar till Sofie bränner det dock till. Gunnar är då gammal och sjuklig och frågar sig vad han gjort av sitt liv, vad all strävan varit bra för. Han och hans fru reser på kulturresor till södra Europa och besöker de stora sevärdheterna med sina eviga värden.

Detta får honom att ifrågasätta det mesta, till och med författarskapen som lyfts fram i Andromedaserien. ”Även om många av mina författare ansågs stora befann sig allt de hade skrivit på en helt annan nivå än konsten på väggarna omkring mig.”

Så är det förstås. Mycket lite, nästan inget, får vad man kan kalla evigt liv. Men mitt i vemodet finns en hemlig stolthet, vilken han vet sig dela med Sofie. Det blir en fråga om ambitionsnivå – om att ge upp på förhand eller inte. En fråga om att faktiskt tillåta sig tro på något större där på förlagsfesten under stjärnhimlen med ett plastglas ljummet mousserande vin i handen.

En förväntan som aldrig infrias bär trots allt sin alldeles egna vemodiga skönhet. Det visste ju Sapfo allt om.