Ojämnt syskondrama

Curtis Sittenfeld, amerikansk storsäljande och kritikerälskad författare, slog igenom med "I en klass för sig" (2006) och sedan kom i rask takt "Mannen i mina drömmar" och "Presidentens hustru". Men sedan har vi fått vänta på hennes fjärde bok. Inte Donna Tartt-länge – tio år – men väl i fem.

Så det är härligt att det kommer en ny Curtis Sittenfeld och "Systerland" verkar lovande. Här finns tvillingsystrar med synska förmågor och en besvärlig vuxenrelation. En hotande jordbävning i ett samtida USA. Vardagsliv kontra naturkatastrof. Känsla kontra förnuft. Vad ska man tro på? Och på ett sätt levererar "Systerland" med relationer, småbarnsliv, kärlek, vänskap och konflikter. En irriterande präktig och fördomsfull huvudperson. Nutid med politik, klass, rasism. Fin känsla för små detaljer, nyanser i samtal, gester, röster.

Allt det här göttiga finns, men ändå är det något som ställer sig i vägen för vad som borde ha blivit en riktig läsfest. Det uppstår en distans. Språket känns kantigt, det är något som hackar. Jag antar att det har med översättningen att göra. Den känns ofta, inte minst i dialogerna, ord för ord–översatt snarare än att fånga en känsla.

"Systerland" handlar om tvillingarna Kate och Vi. I bokens nu är de vuxna. Kate är gift och högpresterande hemmamamma med vurm för ekologiska barnkläder från Sverige. Vi är professionellt medium. Både var synska som barn, men medan Vi har gjort det till en livsstil har Kate gjort det motsatta och till och med bytt namn för att skapa sin nya välputsade personlighet.

Vi förutspår en stor jordbävning och blir ett hett namn i det amerikanska nyhetsflödet. Hur förhåller man sig till det här? Hur lever man när man både tror - och inte alls - tror att en stor katastrof ska inträffa? Intressant så klart och väldigt snyggt hur det hela slutar, vad varslen innebar och vilken betydelse de kom att få.

Curtis Sittenfeld är konsekvent i hur hon låter sin berättelse utvecklas, men boken är ojämn. Ibland brännande intressant, ibland inte ens trovärdig. Den vuxna syskonrelationen är fantastiskt skildrad, men alla detaljerade beskrivningar av småbarnsvardagens göromål och logistik skapar förvisso närvaro men blir också för mycket. Jag önskar att Curtis Sittenfeld hade grävt djupare i mörkret i stället för att låta det anas mellan gliporna i Kates perfekta familjeprojekt. Fast sättet att berätta speglar såklart Kates liv som handlar om att hålla det irrationella, mörka, så långt borta som möjligt.

Alltså. Den här boken borde vara bra. Den har en bra författare och bra stoff, och den är trots alla invändningar en bladvändare. Men det är samtidigt något som får den att kännas märkligt tom.