Olive är genuint underhållande

Om så är fallet, är det dags att återknyta kontakten med människorna i den lilla kuststaden Crosby i Maine och med Olive som börjat bli gammal. Precis som i föregångaren är detta en episodroman, där varje kapitel är en avgränsad berättelse. Det som håller det samman är Olive, som i vissa kapitel är mer framträdande och i andra bara en bifigur som passerar. Egentligen handlar det väl kanske mer om en ort i Maine, men det finns väl inget som säger så mycket om en plats som dess original?

En person som säger vad vi tänker – jag menar, vad hon tänker. Att hålla tunga för tand är inte Olives styrka. Men det är väl detta som gör att hon aldrig blir pinsam, utan rent njutningsfullt att få hennes sträva perspektiv på saken. Och saken, vad det än må vara, är oftast korkad. Hon dömer hårt, Olive, även sig själv men aldrig utan att ta med orsakssambanden. Lagen om livets jävlighet och fram växer ett lapptäcke om sorg och förlust, tillkortakommanden och enstaka hjältemod.

Till skillnad från andra romaner som vill framstå som salta men hjärtliga, om andra antihjältar som kanske heter Ove eller Britt-Marie så är Olive genuint underhållande genom att hon inte tycks gå något tematiskt ärende åt författaren. Denna roman kan, men bör inte läsas som en fristående del. Varför skulle man? Det är mödan värt att både läsa den första romanen liksom att se miniserien. Unna sig att götta ner sig i Maine med en massa ofullkomliga typer.

Det finns bara en sak att klaga på och det är att Olives sälta inte klär i en svensk språkdräkt. Olives dialog bryter inte in i prosan på samma drastiska sätt. Det blir lite rumphugget, och något, ja lite, mindre roligt.