Olivia Porsebäck: "På flykt”

*

Jag låg i min lilla träsäng när jag vaknade av ett stort dån. Det lät som en explosion och min mamma sprang in i mitt rum för att väcka mig men då hon såg att jag var vaken sa hon till mig, med ett förskräckt ansiktsuttryck, att jag snabbt skulle klä på mig. Med snabba ben kom jag upp ur sängen, slängde på mig kläderna som var närmast, vilka var en stor vit t-shirt och ett par svarta mysbyxor, och sen sprang jag ner till min mamma. Så fort mina ben nådde sista trappsteget såg jag det. Röken, lågorna och människorna. Hus var i lågor och svart rök bildades snabbt runt om alla och allting. Några skrek för livet, några var sprang för livet medan några var stilla. Blickstilla på marken, ja, de var döda. Det enda jag kunde höra var pistoler som blev avfyrade, bomber och skrik från människor.

- Skynda dig! Vi måste ut härifrån! viskade mamma till mig och jag vet att hon försökte vara lugn men jag hörde paniken i hennes röst. Jag visste vad vi var tvungna att göra, vi var tvungna att fly.

*

Bomber hördes från alla håll. Jag sprang så snabbt jag kunde med mammas hand i min, tillsammans med ett par andra människor som också flydde. Elden var alltid tät runt omkring oss och röken gjorde så vi nästan inte fick luft men vi fortsatte. Det var något min pappa alltid hade sagt, att man ska fortsätta oavsett vad, oavsett hur jobbigt det blir ska man aldrig ge upp. Min pappa dog av cancer när jag var bara 7 år men hans ord lämnar aldrig mitt huvud. Vi gick, och sprang, och gick och sprang i flera timmar kändes det som. Minst varje halvtimme var det någon som föll och reste sig inte, de orkade inte mer. Dagar som blev nätter, nätter som blev dagar igen, men vi bara fortsatte att vandra. Genom skogar och över fält, genom träsk och över vägar men vi fortsatte gå. Det var bara ett problem, snart var maten slut.

*

En natt då vi hade slagit läger långt inne i en skog var jag uppe på natten. Jag låg på min mammas jacka som fungerade som en säng och bara tittade upp på himlen. Det var tyst. Det var den första natten jag hörde tystnad. Stjärnorna lyste fridfullt och månen stod högt. Jag har alltid älskat stjärnorna för att de lyser även om man inte ser dem. Man ser dem när det är mörkt och de har alltid gett mig hopp. Hopp om att allting kommer bli bra oavsett vad och de lyser alltid som starkast vid de mörkaste tillfällena. Just då, den natten när jag tittade upp mot himlen, föll en stjärna och jag stängde ögonen och önskade mig något. Jag önskade att allt skulle bli bra och att vi skulle klara oss från kriget. Jag önskade att vi skulle komma till en trygg plats där vi trivdes. Jag önskade fred.

*

Dagarna gick och gruppen blev bara mindre och mindre men jag och mamma gav inte upp. Vi visste att till slut måste det komma ett gott slut, och det kanske var nu? Det var då, som jag kallade det iallafall, ett mirakel hände. FN hade kommit.

*

Stora och många vita tält var utspridda på gräsplanen och vid en lastbil delades det ut bröd och vatten för de som behövde, vi då alltså. Vi gick och ställde oss i den långa kön för att komma fram vid lastbilen. Till slut kom vi fram. En kvinna med kortklippt brunt hår stod och gav ut bröd och vatten till alla. Hon hade blåa och vita kläder på sig tillsammans med en blå scarf som gjorde att hennes gröna ögon stack fram. Hon gav oss ett välkomnande leende och gav oss 5 brödlimpor och 5 vattenflaskor fyllda med vatten. En lapp med numret 147 fick vi också och det var alltså tältet vi skulle gå till. När jag fick en vattenflaska drack jag av den direkt och kände just då hur törstig jag var. Brödet smakade också underbart, det bästa jag ätit på länge tyckte jag. Vi gick till tältet och jag somnade direkt på sängen. Det var skönt att få vila ut efter så många dagar på vandring.

*

Efter en vecka bestämde vi oss dock för att gå vidare med några andra flyktingar då vi ville komma till ett land där vi skulle kunna börja om och leva i trygghet. Vi gick en dag men ett problem uppstod då vi möttes av något blött och blått. Havet. Hur skulle vi ta oss över havet undrade jag.

*

Den lilla, lilla träbåten som vi åkte i över det blåa vattnet var en läskig upplevelse. Man fick inte röra sig för mycket för då skvilpte båten och någon ramlade i och vi såg inte personen mer. Båtturen var tyst eftersom ingen vågade prata om båten skulle röra sig lite mer då. Jag höll mamma hårt i min hand och hon tryckte till då och då för att visa att hon var vid min sida. Efter några timmar, tror jag, kom vi till slut till land. Landet hette Grekland. Mamma hade tagit med sig en karta hemifrån och på så sätt visste jag vad landet hette och åt vilket håll vi skulle. Hon studerade den noggrant men tillslut pekade hon åt höger och sa:

- Hit ska vi, kom.

Hon tog min hand och flera av flyktingarna hade förstått mamma och vi blev en ganska stor grupp som vandrade vidare tillsammans. Jag hörde inte längre några pistoler eller bomber och jag såg inte människor ligga bleka på marken och ihjälskjutna, utan det var fridfullt. Vi var tysta hela tiden och bara njöt av att det för en gång skull var tyst på dagen. Några personer föll mot marken men de flesta höll ihop och klarade att gå utan att ge upp. I ett par veckor gick vi för att komma till ett fridfullt land. Det kändes som år men till slut kom vi till en gränskontroll. En gränskontroll till ett fridfullt land, och landet hette Sverige.

*

Min mamma var tvungen att visa upp mitt och sitt pass, berätta hela vår historia från början till slut och till sist bad mamma om asyl. Polisen som var med oss vid gränskontrollen skrev ner allt i ett block han hade och sen log han ett ledsamt men ändå ett välkomnande och varmt leende mot oss.

- Jag är ledsen för det ni gått igenom men ni är hjärtligt välkomna här i Sverige, sa han och pekade med handen mot en ingång.

För första gången på flera månader såg jag mamma ha ett riktigt stort leende på sina läppar. Jag kände mig trygg, och det var en känsla jag gillade. Detta var ett tryggt land. Med försiktiga steg gick vi in genom grinden till Sverige. Det skulle bli mitt nya hemland.

*

Det jag har tagit med mig från min flykt är orden min pappa sa, ge aldrig upp. Oavsett hur svårt livet är, hur mycket du än försöker, hur mycket du än vill ge upp så ge inte upp. Varje slut är lyckligt och om det inte är lyckligt i ditt slut så är det inte slutet.

Av: Olivia Porsebäck