Om björnar och behovet av fantasi

Med tanke på Olga Tokarczuks elastiska romankonst – lika rörlig i tanke som stil – borde den fria essäistiken passa henne ypperligt. Och tematiskt ligger texterna i klippboken ”Björnens ögonblick” också hennes skönlitterära författarskap nära.

Fantasi är ledord och återkommande utgångspunkt, liksom förmågan att även i mer faktiska sammanhang kunna se bortom det invanda och givna, att söka något annat än en enkel uppdelning i lätthanterliga motsatser: ”det mest livaktiga och sanna utspelar sig alltid någonstans mitt emellan”.

Men essäisten Tokarczuk är inte fullt så originell och innovativ som romanförfattaren. Till dels förklaras det nog av att allt i boken knappast är essäer; här finns reseskildringar av närmast kåserande slag, och bok- eller filmrecensioner är sällan så inspirerande att de är värda att tryckas i bokform.

Dessutom äger den resonerande och betraktande prosan inte riktigt samma magiska kraft som den gestaltande.

Emellertid illustrerar dessa anmärkningar egentligen bara det som redan påpekats: Olga Tokarczuks romaner är något utöver det vanliga.

Att hennes essäer inte är lika förtrollande betyder för den skull inte att de är otillräckliga. Tvärtom är de både kvicka och lärda, men strängt taget mer habila än hisnande.

Särskilt lyckade är texterna som vänder upp och ner på föreställningar om det sanna och det påhittade, texter som på omvägar inte sällan leder in på Tokarczuks förhållande till det lästa och skrivna.

Bland dem återfinns titelessän, som tycks signifikativ för författarskapet i stort. I den berättar Tokarczuk att hon som barn såg en björn köa utanför kiosken. Upprymd springer hon hem för att meddela sina föräldrar den fantastiska synen, men den förväntade entusiasmen uteblir.

I stället bannas hon, blir beskylld för att ljuga! Utifrån den erfarenheten alstras en elegant lovsång till fantasins skapande kraft, som samtidigt rymmer en intellektuell strävan att ”strunta i den otroligt primitiva frågan om vad som existerar och inte existerar”.

Nej, björnar återfinns inte i kioskkön. Men, frågar Tokarczuk, finns det virtuella rummet? Existerar reella tal? Romanfigurer? Så blir ”Björnens ögonblick” på en gång en tankeväckande reflektion över den narrativa sanningen i relation till den historiska och en påminnelse om litteraturen som ”mötesplats för allehanda individuella sanningar”.