Omar, Mohamed: "Faraos förbannelse"

Mohamed Omar bokdebuterade år 2005 med diktsamlingen "Tregångare". Hette det då, i varje fall. När Omar nu återkommer kallas "Faraos förbannelse" för hans tredje samling. Till verklistan har nämligen "Orientalisk sejd" (1995) fogats.

Det finns ingen anledning att betvivla förekomsten av detta ungdomsverk – Omar är född 1976 – men möjligen skäl att betrakta det retroaktivt omnämnda tillskottet som ett utslag av författarens dragning till det apokryfiska.

Han är en mystiker som med humor och friskt humör låter epoker och religioner skava mot och uppgå i varandra. En ekumenisk släktforskare i mycket vid mening. En Carl von Linnés siste lärjunge, eller apostel, ständigt beredd att gäcka historieskrivningen och väcka tanken om ett gemensamt och smått oväntat ursprung till liv och skratt: "Stenarna där ute,/ berättar sedan Linné med ihålig röst/ - han är ju död -/ är inte en fornborg/ utan det som blev kvar av den höga minareten."

Man kan inte annat än beundra kombinationen av saklighet och fantasteri. Men det är inte bara med 300-årsjubilarén som Omar slår följe i denna på fornlämningar och tecken rikt turnerade diktsamling. Hela hans värv tycks utgå från tanken på en kombination av exkursion och introspektion. Av yttre och inre värld. Sak och dröm.

Likaväl som den hemlöse kan bli den informella församlingens imam torde lertavlorna kunna förvandlas till datautskrifter. Tid är i denna samling ett högst relativt begrepp. Tid och kontinenter, traditioner och trosuppfattningar.

För den som befunnit sig i Uppsalas mest invandrartäta och ringaktade stadsdel, Gottsunda, är det också en smula omtumlande och glädjande att någon går till rötterna och på goda grunder adlar platsen.

Det kan bli för mycket kristusdyrkan och manlighetsvurm över samlingen, vilken strikt poetiskt kanske inte höjer sig över "Tregångare", men invändningarna förtar inte intrycket av att detta är dikt som mot en suverän fond av religiös bävan, kunskap och svävan vill vara trogen den politiska och ekonomiska verklighet som exempelvis de himlasprungna somalierna lever under.

Samhällsskildraren möter den avgrundsironiske ornitologen: "Sedan de nedstigit till jorden/ lever de som hemlösa nomader./ Ett minne av ursprunget,/ ja, en längtan håller dem levande./ Man finner dem främst på flygplatser,/ busshållplatser och järnvägsstationer i Europa."

Jan Karlsson