Ömsint insikt när Pleijel diktar om Agatha Christies konstnärsmöte
Dubbelporträtt
Författare: Agneta Pleijel
Förlag: Norstedts
Kan den skicklige konstnären i ett porträtt tränga bakom de yttre dragen och blottlägga en själ? Kan en författare i sina verk skapa figurer som både i läsarnas och ett allmänt medvetande får ett självständigt liv, så att skillnaden mellan dikt och verklighet i det närmaste upphävs?
Sådana frågor kring konsten och livet sysselsätter de två åldriga huvudpersonerna i Agneta Pleijels ”Dubbelporträtt”. Vid en utställning i London år 1969 får den österrikiske expressionistiske målaren Oskar Kokoschka en förfrågan om att måla ett porträtt av en dam inför hennes åttioårsdag. Han vägrar, men ger med sig när damen visat sig vara deckarförfattaren Agatha Christie. Även hon visar sig ytterst motvillig, men i sex sittningar kommer porträttet trots allt att bli till, samtidigt som konstnären och författaren utbyter tankar och erfarenheter.
”Agatha Christie gifte sig med flygarässet Archibald Christie. När han var otrogen flydde hon och gick under jorden.”
Centralt i bådas berättelser blir havererade kärlekshistorier och hur de hanterades. Oskar Kokoschka var som ung lidelsefullt förälskad i Alma Mahler, änka efter Gustav Mahler. Han ville gifta sig, hon ville leva loppan med flera älskare. Det sprack förstås.
Agatha Christie gifte sig med flygarässet Archibald Christie. När han var otrogen flydde hon och gick under jorden. Hela England sökte henne medan hon brottades med sin kvaddade identitet. Oskar Kokoschka lät tillverka en docka föreställande Alma. Helt värdelöst. Det blev genom sina konstnärliga och litterära kapaciteter han och Agatha Christie lyckades rädda sig själva. Om detta skriver Agneta Pleijel med ömsint insikt.
