Operans älskade barberare i starka färger bärs av orkestern

Det har nu sin poäng att Malmöoperan även vill avsluta hösten 2022 med nästa steg i berättelsen, nämligen Mozarts "Figaros bröllop". I bägge verkens centrum befinner sig den galante greve Almaviva och hans hjärtas dam Rosina – hos Mozart är de ett krisande medelålders par medan de i Rossinis "Barberaren" rör sig i ungdomens magiska land av förälskelse, halvt lek, halvt allvar.

I Malmö framstår unga Rosina (Theresa Kronthaler) som en bortskämd, superuttråkad tonåring, klädd i grälla volanger och band, inte utan skinn på näsan men präglad av den minutiösa kontrollen under sin uppblåste förmyndare doktor Bartolo. Hon är Flickan i tornet som ska befrias. Den charmfulle greven tar sig an uppgiften maskerad som Lindoro, en medellös, renhjärtad student.

Först när maskerna faller och Rosina anar ett svek bakom Lindoros blanka fasad kan hennes egna känslor mogna: Rossini fångar stämningen med en nattlig stormmusik i orkestern. Det skymtar ett bråddjup bortom operans happy end. I denna uppsättning blir stråket av mörker lite för fladdrande och vagt, men det finns.

Ledd av Alexander Joel hade Malmö Operaorkester alltifrån ouvertyren ett gnistrande energiskt driv – vilket inte uteslöt en klar och atmosfärrik klang. Orkestern bar i mycket föreställningen, som sig bör. Rossini är den diskreta koloritens mästare vilket bland annat generationskamraten Franz Schubert tog starkt intryck av.

Sångarna kunde, som så ofta på Malmöscenen, ha svårt att helt nå över rampen. Detta gällde stundvis Kronthaler som Rosina, briljant när hon sjöng ut men ibland väl orolig och en smula inåtvänd i uttrycket, och Modestas Sedlevičius som Figaro, barberare och fixare av Guds nåde. Sedlevičius gjorde, med några dagars varsel, ett storslaget inhopp i den viktiga rollen. Men kanske kan han bli ännu varmare i kläderna under fortsatta föreställningar, hitta den perfekta balansen av ohämmad entusiasm och sinneslugn?

Genomgående lysande var Levy Sekgapane som greve Almaviva, med en silvrigt smidig tenorröst som nådde fram i varje ögonblick. En höjdpunkt både i scenisk lek och sångligt flöde blev andra aktens inledande duett mellan Almaviva (här förklädd till oljig musiklärare) och den förbryllade och frustrerade Bartolo, sjungen av Daniel Giulianini med en bärig baryton när inte rolltolkningens krumbukter tog för mycket syre.

Imposant som sångare och scengestalt var Christophoros Stamboglis som den högst mutbare Don Basilio, dråpligt stiliserad till spansk inkvisitor. Ett av partiturets smycken är den lilla rörande otippade arian av Berta, Bartolos hushållerska; i sin prydliga kontorsdress gjorde Elin Eriksson den underbart.

”Barberaren i Sevilla” överflödar av superb musik, folkligt anstruken och klassiskt turnerad. Men det musiken bygger och berättar behöver synas tätare och omsorgsfullare än i Malmöuppsättningen, importerad liksom höstens "En midsommarnattsdröm" från Glyndebourneoperan.

Särskilt i den långa första akten tappade scendramat i riktning, kändes desorienterat. Detta drama kräver all aktning.