Annons

Originellt och anonymt på samma gång

Alva Froms debutbok ”En tröskelroman” handlar om en person som försöker återfinna sig själv efter ett smärtsamt uppbrott och ta steget över tröskeln till något nytt. Kristian Fredén har läst.
Bokrecension • Publicerad 17 september 2021
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Alva From debuterar med ”En tröskelroman”.
Alva From debuterar med ”En tröskelroman”.Foto: Nirstedt/Litteratur
Roman

En tröskelroman

Författare: Alva From

Förlag: Nirstedt/litteratur

”En tröskelroman”, titeln på Alva Froms debutbok, är inte bara passande utan kanske också bubblare som genrebeteckning? Berättarjaget i detta fall befinner sig hursomhelst i hjärtesorg och självvald isolering innanför tröskeln till sitt 26 kvadratmeter stora hem, fyllt av en väldig mängd krukväxter som hon köpt sig som tröst. Man bjuds inte på någon presentation utan kliver i princip rakt in i ett pågående tankeflöde. Uppenbart är att jaget blivit lämnad och att denna upplevelse slitit loss en del av hennes identitet. Här finns ett lika gäckande som återkommande ”du” som tycks vara huvudmottagare av texten — i den mån det inte är till sig själv hon riktar sig. Detta blandas med hågkomster och reflektioner av olika slag, liksom formuleringar av livsvisdomar. Jaget svänger dock tämligen vilt mellan kategoriska påståenden om sakers beskaffenhet och öppet erkänd vilsenhet.

”Jag vet inte om det finns ett större resonemang.

Annons

Det försvann någonstans på vägen.”

Boken delas upp i tre huvudavsnitt: syfte, mening och mål. Kanske kan det ses som ett sätt för berättarjaget att försöka skapa struktur och någon form av framåtskridande: en serie trösklar att kliva över. Invävt i framställningen finns kursiverade anekdoter kring personer jaget en gång kände eller har hört talas om, minnen av stora personligheter från skoltiden och ryktena om vad som sedan hände med dem. Den sortens små historier går nog de flesta av oss och bär på och det är hursomhelst ett fint grepp som släpper in luft (syre finns det redan gott om) i rummet.

”Det finns något sympatiskt oslipat över Alva Froms prosa, ett slags solidaritet mellan jagets förvirrade tillstånd och skildringen av detsamma.”

Man får följa med bäst man kan i de skiftande röstlägena, lite som i Samuel Becketts minipjäs ”Den gången”, om än inte alls lika stilistiskt åtskruvat. Tvärtom finns något sympatiskt oslipat över Alva Froms prosa, ett slags solidaritet mellan jagets förvirrade tillstånd och skildringen av detsamma. Rummet är litet och boken är kort medan livet där inuti är fladdrigt och svårgreppbart. Tankar och känslor studsar mellan väggarna. Inslag av söndertröskade fraser och märkliga generaliseringar blandas med känsliga, stundtals rent sublima, återgivningar.

”Jag noterar hur tiden inte längre är bunden till dig. Den bär inte dina andetag. Det går ett år och jag glömmer att komma ihåg vem du var. Vem jag var med dig.”

Slutupplevelsen är att skildringen känns både originell och en smula anonym på samma märkliga gång. Mest av allt känns den dock, för att slänga in ett slitet begrepp, lovande.

Kristian FredénSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons