Osäkra steg in i en ny värld

Alla ni som stått och frusit i klorinblekta jeans utanför Sommarlust, Åhusparken eller Magazinet, ni kommer känna igen er i Anna Vogels roman ”Blodapelsin”. Ni som inte har det men som en gång varit sexton och hoppats på att få tillhöra, bli kompis med den eller de riktigt coola. Ja, alla som någon gång tänkt att livet måste pågå någon annanstans än i den här hålan, ni kommer kunna känna igen er.

Emma har precis gått ut nian i en småstad som är misstänkt lik Kristianstad. Hon är vad man brukar säga en duktig flicka; en lite alldaglig storasyster, inte direkt ensam men hon håller sig till det fack som hon sorterats in i genom de informella skolgårdsreglerna. Emma har en färdighet, hon kan sy och detta gör att hon kan bli kompis med den svartklädda och mer spännande Nina. Plötsligt öppnas en ny värld och nya möjligheter, men till det kommer också andra krav och tvivel.

Detta är Anna Vogels andra roman på det lilla förlaget Aglaktuq som hon driver tillsammans med sin syster Karin Ström och Agnes Stenqvist, alla med koppling till Kristianstad.

”Blodapelsin” sällar sig till en tradition i litteratur och film av berättelser om tonårsflickor och bästisförälskelse. Ofta gestaltas de just genom styrkeförhållande som ”cool” och ”töntig”, en omvandling av värden som ”stark” och ”svag” där katharsis sker i förändringens ögonblick. När ankan blir svan, när flickan blir kvinna. Den svaga blir stark och den töntiga visar sig vara mer äkta än den coola.

Det som ”Blodapelsin” vinner på är Vogels stilsäkra och allvarsamma prosa, en gestaltning helt i linje med Emmas lite torra livssyn. Allvaret är sympatiskt då putslustigheter ibland är mer regel än undantag bland ungdomsromaner.

Men hoppsan, här visar sig vad som kan vara romanens svaghet, då jag läser det som en ungdoms- roman i åldern 13–18 år. Inte förrän jag läst klart ser jag att den tänkta publiken är ”vuxna och unga vuxna”.

Detta leder ju in på en diskussion om vad som egentligen skiljer ungdomslitteraturen från prosa riktat till vuxna.

Generellt finns det inte någon kvalitativ skillnad, ungdomslitteratur är varken sämre eller ”enklare” än vuxenlitteratur. Snarare ligger skillnaden i tonfallet.

Så vad är det som får mig att kategorisera ”Blodapelsin” som en ungdomsroman. Jo, det är just den allvarliga nyansen i gestaltningen. Det här är en bok som är behövlig i en viss ålder, men som vuxenprosa blir berättelsen inte lika angelägen, inte ens som nostalgi. Riktigt engagerad i Emma blir jag först då hon flyttar utan Nina till Köpenhamn, då lyfter berättelsen och blir intressant att läsa för alla åldrar.