Övertygande om livet på en otrygg ö

Per Ole Persson

”Jaco”

(Albert Bonniers Förlag)

Ön Jaco är inte en imaginär plats. Det hade man som okunnig läsare annars kunnat förledas att tro av Per Ole Perssons debutroman. Här råder in i det längsta en osäkerhet gällande både berättelsens ”jag” och den omvärld han drömlikt rör sig i. Jag läser på nätet att Jaco på Östtimor anses vara en helig plats som varit mer eller mindre tabu, men som nu alltmer besöks av turister. I romanen är det en farlig plats. Eller ligger farligheten hos besökaren?

”Jaco” är det senaste tillskottet i en rad nya svenska romaner som skildrar svenskar som rör sig i en postkolonial verklighet långt hemifrån. I Helena Thorfinns ”Innan floden tar oss” är det en biståndsarbetare i Bangladesh, Gunnar Ardelius skildrar en svensk familj där fadern arbetar på gruvföretaget LAMCO i Liberia (”Friheten förde oss hit”) och Lotta Lundberg lät svenska Olivia vara verksam som (olegitimerad) läkare på en icke namngiven söderhavsö, ”Ön”, dit en grupp engelska socialarbetare kommer för att reda ut anklagelser om en härva av sexuella övergrepp.

Man kan ju fundera över varför denna trend inom svensk litteratur har uppstått nu. Kanske börjar vi lite grann tröttna på en självbeskådande kultur där en ofrivillig rörelse i något direktsänt underhållningsprogram får betydligt fetare rubriker än ett bombdåd i Långtbortistan. Där tv och radio skurit ned på utrikeskorrespondenter och där personliga uppgörelser länge varit det tema som väckt störst intresse på den litterära fronten. Kort sagt – kanske börjar omvärlden helt enkelt te sig intressant och betydelsefull igen.

Det ligger nära till hands att jämföra ”Jaco” med den där andra ö-romanen, Lotta Lundbergs ”Ön”.

Om den sistnämnda avsett skildra en paradistillvaro som hamnar på sned så ter sig det Östtimor Perssons anonyma jag-person anländer till skrämmande och otryggt från första sidan, där han lämnar flygplatsen. Lundbergs Olivia är en person med starka åsikter som vet vad hon vill och länge levt i trygghet och gemenskap på ”sin” ö, medan Perssons huvudperson är en alienerad existens som låter sig drivas runt av olika dunkla impulser. Han dras till ön Jaco utan något tydligt skäl och beger sig till dess angränsande trakt. Där hyr han bostad av ett par som visar honom gästfrihet, och när det ryktas att kriget brutit ut tar de med honom till ön på flykt undan oroligheterna.

Vem är han? Vad vill han? Otydliga minnesfragment från en tidigare tillvaro i Guatemala, där han arbetat med att räkna ut Human Development Index, dyker upp. ”Jag var en god människa och jag hade en uppgift: att förutse människors livslängd.” Sedan dess har något hänt. Om mannen i det par som tar honom till Jaco heter det: ”...han är en hederlig man. Det är inte jag.”

Det knappa språket och suggestiva berättandet som tecknar en atmosfär av hotfullhet får mig att tänka på Magnus Dahlström. Men med det inte sagt att Perssons romandebut känns osjälvständig. Han har åstadkommit en både suggestiv och tänkvärd bok. Imponerande är framför allt den välavvägda kompositionen – här finns vare sig ett ord för mycket eller ett för lite.

Fakta/

Per Ole Persson

Född 1975, växte upp på landet söder om Malmö.

Utbildad kock och har arbetat på restauranger i Sverige och Danmark. Jobben varvades med längre resor i Asien och Sydamerika.

Ett ökat engagemang i globala frågor ledde till volontärinsatser och ett utvecklingsarbete för FN i Guatemala, Ecuador och på Östtimor.

Våren 2012 tilldelades Per Ole Persson andrapris i Umeå novellpris för sin novell Isolerad. Han bor idag i Malmö tillsammans med sin sambo.

”Jaco” är hans debutroman.