Palme – utan udd

TEATER. Teater

”Olof Palme. En pjäs från Sverige”

Av: Lucas Svensson. Regi: Tobias Theorell. Med: Philip Zandén, Meta Velander, Lena B Eriksson, Niklas Falk, Henrik Johansson, Mats Blomgren, Sofi Helleday, Ida Steén. Spelas på Stockholms Stadsteater, till 27/3.

Också själva scenrummet är i upplösning – kulisserna tycks redan vara på väg ned i magasinet – i öppningsscenen av Lucas Svenssons nya pjäs ”Olof Palme. En pjäs från Sverige”. Scenbilden är en fin metafor för denna valnatt 2010 då socialdemokratins långa identitetskris kröns av en katastrof. Glad är endast veteranen Rosa, lysande spelad av Meta Velander, en urgammal, urtrogen ursosse, låt vara att hon är så förvirrad att hon inte är säker på vilket parti hon röstade.

Den redan omtalade pjäsen om ”Olof Palme” – som jag såg på genrepet i onsdags – är nästan löjligt aktuell genom Juholts abdikation och Socialdemokraternas nygamla kris. En kris vars rötter kan sökas i valförlusten 1976 och åren i regeringsexil till och med 1982, den period som pjäsen huvudsakligen skildrar. Påminns om hur Juholts kritiserade, överretoriska stil snarast var normen för trettio år sedan, åtminstone när Philip Zandén skickligt imiterar och karikerar Palmes ohjälpligt daterade talarstil.

En imponerande porträttlik och lågmält självklar Philip Zandén spelar Palme. Men såväl Lucas Svensson som regissören Tobias Theorell gör Palme mer till en staffagefigur än till en karismatisk huvudperson. Och de intresserar sig varken för den omåttligt beundrade eller vettlöst hatade Palme utan fokuserar på en småpatetisk, halvt stukad före detta makthavare i en ”enpartistat”.

Det är inget stort eller utmanande drama om Olof Palme, utan en lättsam och ironisk, lättsinnig och tämligen rapsodisk pjäs med en uppsjö dåtidsmarkörer: gamla Konsumplastpåsar, Abbas ”King Kong Song”, u-båtsjakten, Torbjörn Fälldins pipa, Palme som Gäst hos Hagge, ”Kamrater!”, Tage Erlander-imitationer, rentav Bertolt Brecht. Men här också moderna fenomen, som Jimmie Åkesson och ”Alla ska med!”

Det är bara Meta Velanders sosse med livstidskontrakt som ger nycklar till den socialdemokratiska hegemonin och fallet från 1976 till dags dato. Folkhemmet, tryggheten, omvårdnaden – plötsligt blir tänderna vita och hela – och ekonomiska stabiliteten är paradoxalt nog också början på sossarnas förfall. När människor har det viktigaste - vad ska man då ge folket?

Dessa diagnoser är dock närmast truismer sedan decennier. ”Olof Palme” bidrar inte med mycket nytt eller tänkvärt. Det är en ganska skojig, anekdotisk föreställning med vissa metalekar; skådespelarna säger uttryckligen att de bara är skådespelare. Föreställningen känns plottrig och ofokuserad. Saknar inte minst udd.

Kanske medvetet. Kanske vill man bara visa att politik inte är så förfärligt allvarligt utan också, alltmer, är ren underhållning, vilket även den smått euforiska mediala bevakningen av fallet Juholt tyder på. En dyster samtidsbild om någon.

Philip Zandén i titelrollens Olof Palme.

Foto: STOCKHOLMS STADSTEATER