Pandemin – med läkarens egna ord

Det är de yttre formerna. Men hur kommer coronaepidemin prägla kulturyttringarnas innehåll?

Vi börjar nu ta del av de första pandemivittnesmålen också litterärt. En sådan är infektionsläkaren Kina Nilsson som i sin diktsamling ”Och när hon får andnöd av sorg måste jag blunda” ger sin bild ur sjukvårdspersonalens perspektiv från vårens första våg av covid-sjuka. Kanske skulle man kunna kalla det för en dokumentärpoesi.

De tar farväl av sin älskade

genom fönsterrutan

täckjackorna skakar

när de gråter i kylan

Sorgen lämnar kvar

handavtryck på glaset

Även några små

i midjehöjd

Kina Nilsson skriver direkt, konstlöst och lågmält. Omslaget visar en skyddsmask och diktsamlingen innehåller också varsamma fotografier av Peje Åstrand, internmedicinare och överläkare inom akutsjukvård, alltsammans utfört med stor integritet inför de sjuka som är utom bild.

Jag läser dessa rapporter om slit och förtvivlan, om avsked som inte får äga rum, om sorg. Om att försöka trösta genom skyddsmask och med handskar på händerna. Dödsannonserna blir allt fler i tidningen och det är svårt att gasta fram orden till gamla och sjuka öron. Mycket blir både ohört och osagt. Och personalen som vårdar kan också gråta över sin otillräcklighet och av sin trötthet.

”Är det över nu?” Så slutar Kina Nilsson sitt vittnesmål. Tyvärr måste man svara nej på den frågan. Efter sommarens och förhöstens respit stiger åter smittotal och intensivvårdsfall med oroväckande hastighet. Det tragiska är att vi inte kan lägga coronaepidemin bakom oss, även om vi är något bättre rustade nu.

Kina Nilssons diktsamling är en tragisk erinran att det ingalunda är tid att andas ut än. Det är också en påminnelse om vilket stort och mentalt påfrestande arbete sjukvårdspersonalen utför under mycket pressande förhållanden.

”Jag har sällan känt mig så otillräcklig i min läkarroll som jag gjorde under pandemins mest intensiva fas”, skriver Kina Nilsson i sitt förord. Låt oss se till att hon aldrig får anledning att upprepa de orden.