Perfekt för en sommarsdans

Det sociala livet har en stor betydelse under sommarn. Dels har vi tid över genom semestrar och de långa sommarkvällarna som bör vara ljumma, gör att kvällarna är som gjorde för socialt umgänge i olika former. Dans är ett fantastiskt sätt att umgås, man möter nya människor, bränner kalorier och har roligt.

Sommardansens arkitektur är inte uppdaterad på många år och den traditionella utedansbanan är inte ens speciellt vanlig längre. Folkparker skapades för att ta hand om sommarnöjen men framförallt var det kring dansen man samlades och det är dess utövande som har utgjort grunden för folkparkernas arkitektur.

Dansbanorna har oftast en sexkantig form. Troligtvis eftersträvade man en cirkulär form men den var för komplicerad att bygga och då gjorde man den kantig. Att man ville ha scenen vid en sida kan också ha spelat roll i sammanhanget. Dansbanans arkitektur är som ett stiliserat tält där man dansar under tältduken, vilket säkert var där det började. Stora danstält – kanske var det en variant på dagens cirkustält – som kunde monteras och demonteras var man ville. Tälttaket gjordes permanent och öppningarna ovan staketet glasades så småningom in och allt eftersom åren gick byggde man till lite här och lite där. Man behövde toaletter, kök, förråd, loger, garderob, biljettkassa och så vidare. De äldre folkparkernas byggnader är ofta ett virrvarr av vinklar och tillbygge på alla håll och kanter. Folkparkernas historia följer vår politiska historia, kanske än idag faktiskt. Industrialiseringen av samhället innebar att människors tid blev indelat i avlönad arbetstid och fritid som man själv fick förfoga över. Denna fritid ville starka krafter från samhällets håll kontrollera och även i viss mån styra, vilket bidrog till att diverse föreningar startades, exempelvis nykterhetsföreningar, frireligiösa och folkbildande föreningar. Vad som var gemensamt för alla dessa föreningar var att de var startade på initiativ ovanifrån och hade inte sin grund bland arbetarna själva.

Parallellt till dessa föreningar förekom tivolis och marknader där arbetarna för en mindre summa köpte sig underhållning och förnöjelse. Det fanns en stolthet i att ha råd att spendera pengar på nöje eftersom det tillhörde de högre samhällsklassernas sätt att roa sig. Milt uttryckt kan man säga att nykterhetsrörelserna inte gillade denna typ av aktiviteter eftersom det oftast förekom omfattande alkoholkonsumtion.

Den växande arbetsklassen i städerna blev en eftertraktad målgrupp för företagare inom nöjesbranschen eftersom de etablerade kulturyttringarna såsom teater och musikunderhållning traditionellt inte vände sig till arbetarklassen.

Socialdemokraterna fick ett större inflytande och därav även fackföreningarna eller om det var tvärtom. Partiet ville ge arbetarna en plattform för sina nöjen som de själva kunde påverka och där man kontrollerade kostnaderna samt i viss mån alkoholkonsumtionen. Samtidigt gynnades partiet, istället för kommersiella intressen inom nöjesbranschen. Folkparkerna var en succé och de fick störst betydelse i mindre städer och samhällen som inte hade något annat utbud inom genren. I Kristianstadstrakten finns det många folkparker, dock är de flesta i uselt skick. Anledningen till att jag har valt Glimåkra Folkets park är att denna folkpark har en atmosfär, obestämbar, men det är påtagligt att byggnaden och platsen rymmer en rik historia.

Mötet med parken får man när man kommer körande genom samhället, en liten byggnad som täcks av ett skärmtak, utgör bas för de sirliga bokstäverna som annonserar Folkets park. Kompositionen av volymer är vacker. De har en opponent i en enorm sten som ger stöd åt de byggda delarna och en ensam gatlampa utgör en övergång i höjdled till de bakomvarande träden.

Det är ett stycke unik funkisarkitektur om än ganska sen, 1950-tal, men de rundande hörnen på biljettkassan, den finkänsliga panelen, dess avslutning i kopparplåt och glappet mellan skärmtaket och biljettkassans ovankant är briljanta detaljer. Likaså hur biljettkassans form stoppar folkflödet genom att vara bredare i bakkant.

När man betalt sin biljett går man på en sluttande gångstig, de omgivande träden bildar en grön port som man rör sig genom. Både fysiskt och psykiskt ger denna passage tid att förbereda sig på mötet med dansbanan och de andra förnöjelserna som folkparken erbjuder. Man möts av en svåröverblickbar byggnad och mittemot den är en landskapsgradäng skapad genom olika nivåer, murar och trappor. I dess mitt är en skulptur föreställande Per Albin Hansson placerad, hans blick blickar tomt mot folkparkens entré. På sommarkvällarna var hans blick inte ensam utan då satt man på dessa högre platåer och blickade ner på dansbanan.

Som jag tidigare nämnde är även denna byggnad ett virrvarr av tillbyggnader och det är svårt att direkt se kopplingen från den ursprungliga danspaviljongen. Interiört har byggnaden ett par fantastiska dörrar, där två blästrade musiker välkomnar besökaren. Dess form ger associationer till tidig jazzestetik. Tyvärr vet jag inte om det spelades jazz i Glimåkra Folkets park, men konstnären som skapat dessa dörrar verkar ha lyssnat på den.

Den första byggnaden uppfördes 1927 och sedan har man byggt till otaliga gånger och interiört ser man tydliga spår från renoveringen på 1970-talet. Med relativt enkla medel skulle man kunna sudda bort en del av sjuttiotalet och försöka återskapa trettiotalet.

Men vad som är viktigare är att Folkparken fortfarande används och att det är mer än jag som tycker om atmosfären och förförs av tanken att sväva över det snart åttioåriga dansgolvet. En folkpark med fullbokade lördagar hela sommarn verkar höra till undantagen, när man annars mest hör talas om folkparkernas dåliga ekonomi, eller, som i Åhusparkens fall, där man eventuellt ska riva rubbet och bygga bostäder istället.

Caroline Olsson