Romantik med sms-problem

Ny bok

Jens Ganman: "Mess" (Forum)

Det lär ha varit huggsexa bland de stora förlagen om frilansjournalisten, musikern och blivande filmdebutanten Jens Ganmans debutroman. Och det räcker nästan med att läsa baksidestexten för att förstå den omedelbara attraktionen.

Mess är en romantisk komedi i bokform som innehåller precis det stoff som en succé i charmig Nick Hornby-anda vävs av: En 30-nånting-grabb med åldersnoja och förhållandefobi. En nästintill perfekt tjej. En uppsättning dråpligt tragikomiska kompisar. En gnutta samtidssatir. En stor portion nostalgi. Och sist men inte minst drösvis med populärkulturella referenser i allmänhet och musik i synnerhet.

Handlingen i "Mess" utspelar sig i Stockholm under två dygn. Johan är 34 år och kär i Rebecka som är 21. De har ett förhållande sedan två år tillbaka men Johan är bekymrad över åldersskillnaden och har aldrig riktigt velat erkänna att relationen är på allvar. Rebecka har i sin tur tröttnat på Johans ständiga velande och dubbla budskap. Därför har de tagit en paus från varandra på hennes initiativ.

Johan tröstar sig med gamla polare och massor av pudelrock. Han bestämmer sig för att försöka vinna tillbaka Rebecka men efter ett felriktat sms verkar det istället som att förhållandet definitivt är över.

Och Johans liv förvandlas till kaos. Han slungas huvudstupa in i en stagnerad ungkarlsvärld där Poison-coverbandet Talk Dirty To Me fortfarande hoppas på sitt stora break och där Yngwie Malmsteen är kung. Bland 80-talsnostalgiska pudelrockare med glesnande lejonmanar tvingas Johan konfrontera sina rädslor, sin svartsjuka och sitt sviktande självförtroende samtidigt som han försöker förmedla sina känslor för Rebecka enbart med hjälp av korthuggna sms.

Här uppstår romanens satir: i spänningsfältet mellan en kommunikationsfixerad samtid där det paradoxalt nog är svårt att överhuvudtaget få något sagt och den svulstigt känslosamma pudelrockseran, "tiden då allt var tillåtet, eftersom ironi inte var uppfunnet och Henrik Schyfferts och Andres Lokkos iskalla pennalist-ögon inte var den enväldiga värdemätare inför vilka alla nya trender skulle släpas fram och betygsättas". Jens Ganmans debutroman har potential. Här finns flera roliga uppslag och karaktärer och några komiska guldkorn.

Själva kärlekshistorien är ganska ordinär och går mig på nerverna rätt snart, särskilt Johans dagboksaktiga ältande sida upp och sida ner – det blir alldeles för sentimentalt, förutsägbart och långrandigt.

Överlag är stora stycken av den drygt 400-sidiga boken onödigt pratiga, poänglösa och charmlöst dokumentära, vilket drar ner tempot och gör det svårare att smälta de plötsliga slapstick-drastiska vändningarna och den ibland lite krystade intrigen. Det mesta som gör en Hornby eller en Elton finns här, men Ganman behöver renodla stilen.

Maria Åsfält