Röster och tystnad

Ursprungligen är Bernard Noêls "En resa i vintern / Madame Mallarmé" två kortberättelser, som publicerats separat, 2001 och 2004, men som nu på svenska - och med stor fördel - har sammanförts i en 140-sidig volym.

"En resa i vintern" är en fragmentarisk, collageartad avlyssning och avläsning som författaren har ägnat sig åt under ett halvårs vinterresor in Frankrike och Schweiz. Då och då fäster någonting när tid, människor och natur virvlar förbi. Kanske inte alltid det viktigaste, men representativt nog. Mitt i vardagspladdret tränger sig stundtals en betsående och tidlöst viktig detalj fram.

Effektivt flyttar författaren uppmärkasamheten från människan och språket till de förbiglidande landskapen och minnena - och omvänt. Här finns kreativa "glapp" när till synes ingenting händer och när man gradvis upptäcker den där förtätade tystnad som innehåller allt.

I bokens andra del lyssnar vi till en, ensam röst i en genomförd och förtätad monolog. Skriven som i ett sammanhängande stycke, utan pauser och därmed också i egentlig mening utan början eller slut.

I centrum står Marie Mallarmé, änkan efter "den mest perfekta poet som hållit i en penna", som Paul Valéry en gång kallade Stephane Mallarmé (1842-1898). Med en intellektuell skärpa rör sig Marie ut och in i makens grandiosa estetik, trots att han aldrig egentligen delade den med henne. Därmed tar hon nu också udden ur detta att hon har kallats "litteraturhistoriens mest förtalade författarhustru".

Stephane Mallarmé var besatt av tanken på att skapa det absoluta konstverket, som skulle innehålla allt. Han utlovade en bok som inte existerar, han hade skapat begreppet Intet i sina texter konstaterar Marie och tillägger "jag som ville slå följe med honom dithän utan att han öppnat vägen för mig".

"Madame Mallarmé" är - liksom "En resa i vintern" - en fascinerande text om frånvaro och närvaro i tillvaron. Om rösterna och tystnaden.

Thomas Kjellgren

kultur@kristianstadsbladet.se