Rysslands olika ansikten
Det finns flera skäl till att välja bort dagens Ryssland som resmål. Ett av huvudskälen stavas så klart Vladimir Putin. Under hans innevarande presidentskap vilar han inte på lagrarna när det gäller att eliminera snart sagt allt som kan underminera hans maktposition: nedläggning av icke önskvärda nyhetsbyråer, förbud mot ”homosexuell propaganda”, fängslande av politiska motståndare.
Att svenska atleter åker till olympiska spelen i Sotji under dylika omständigheter kan förstås diskuteras – ett OS som under byggfasen omgärdats av korruptionskantade kontrakt och miljömässigt tveksamma ommöbleringar i naturen. Bara den nylagda, fem mil långa vägen mellan Sotji vid Svarta havskusten och skidbackarna uppe i bergen har kostat mer än 50 miljarder kronor – en absurd summa pengar. Hela spektaklet går loss på över 300 miljarder, en tredjedel av Sveriges stadsbudget.
I regissören Aleksandr Gentelevs dokumentär ”Putin’s games” (som i dagarna visas på Göteborgs filmfestival) belyses OS-projektet. Vi möter bland annat byggherren Valerij Morozov, som efter att ha vägrat att betala upp till 50 procent av de totala byggkostnaderna i mutor till officiella tjänstemän flydde till London. ”Du kommer att drunkna i blod” var bara ett av de uttalade hot som fick honom att ge sig av. Morozov konstaterar lakoniskt: ”Vi känner till historien, Ryssland bryr sig i allmänhet inte så mycket om människoliv.”
Ja, det finns starka skäl för att inte spendera sina turistrubler i Putins rike. Men Ryssland har trots allt andra ansikten. I den nyutkomna boken ”S:t Petersburgs pärlor” (Schildts & Söderströms) listar Kristina Rotkirch och Elena Hirn 17 konkreta skäl för att trots allt åka till Ryssland och låta sig dras in i Petersburgs väsen och anatomi.
Nu skiljer sig förstås den här 310 år gamla staden i imperiets västra del från landet i övrigt, en stad som redan från början stått med ena foten i Europa och dess kulturella arv. En stad som alltid haft en längtan till Italien, eller snarare till dess scenograf framför andra, den italienske arkitekten Carlo Rossi. ”Man påverkas av arkitekturen, proportionerna, historien. Det är den enda europeiska staden i Ryssland, en kärleksfull skapelse av italienska arkitekter”, som modekonstnären Tatiana Parfjonova uttrycker det i en av bokens många läsvärda intervjuer.
Rotkirch och Hirn förser bokens kapitel med rikliga citat av tongivande Petersburgsförfattare som Pusjkin, Dostojevskij och Achmatova (alla tre ägnas egna kapitel), vilket bidrar till att föra samman olika epoker i stadens historia.
På samma sätt som det knappast går att diskutera dagens Ryssland utan att samtidigt nämna Putin, verkar det i Petersburgs fall vara svårt att komma runt belägringen. Den 900 dagar långa belägringen av staden under andra världskriget, då en miljon människor svalt ihjäl, är en historisk prövning som inte bleknar bort i första taget.
Man kan föreställa sig hur den tilltro till kulturens självklara kraft och betydelse, som uppenbarligen existerar bland invånarna i Petersburg, kom till särskilt tydligt uttryck den 9 augusti 1942, då Sjostakovitjs sjunde symfoni tillägnad staden (Leningradsymfonin) spelades av överlevande musiker under belägringen.
Om det stundande OS-jippot är att betrakta som tsar Putins finaste gåva till folket, ja då frestas man att konstatera att det var bättre förr, på tsar Peters tid. För åtminstone i kulturellt hänseende verkar saker ha gått i baklås.
Skådespelaren och regissören Oleg Dmitrijev, vid Lilla dramatiska teatern i Petersburg, skräder inte orden: ”När jag ser på dessa typer i duman, i presidentens administration, ja själva Putin, hela detta KGB-välde, är det som om jag såg det sämsta i mig själv personifierat. I dag är Dostojevskij mer aktuell än någonsin.”
