Schori, Pierre: "Draksåddens år"
Ofta kommer jag på mig själv med att inte ta till mig nyheterna från Irak. Jag läser inte om självmordsdåden längre, jag har lärt mig att inte reagera på rapporterna om söndersprängda människor på marknader och i moskéer.
Ingen vet hur många som dött i Irak sedan invasionen. Antalet amerikanska offer har vi förstås bra koll på – siffran närmar sig 4000. Men det sammanlagda antalet människor, ja, om vi nu räknar in Irakierna i den kategorin, då har vi ingen aning. Uppskattningarna varierar mellan sextio tusen och en miljon döda. Det är häpnadsväckande, nej - det är skrämmande att vi kan veta så lite om hur många som dödats i detta krig.
Bara några månader efter krigsstarten stod George W Bush ombord på ett hangarfartyg och konstaterade att alla större militära operationer i Irak hade upphört. Bakom honom fanns en banderoll med texten Mission accomplished. Tala om felbedömning: i dagarna har fem år gått sedan invasionen. Årsdagen uppmärksammas av Pierre Schori genom boken ”Draksåddens år”, i vilken en av de stora förtjänsterna är att den påminner om vad som hände när presidenten för världens mäktigaste nation försökte föra en hel värld bakom ljuset – och lyckades förvånansvärt väl. Dimridån av lögner tjänade förstås syftet att dölja den illegala invasionens verkliga motiv. Det fanns inga kopplingar mellan Al Qaida och Irak. Det fanns inga massförstörelsevapen.
Med tanke på att ”kriget mot terrorismen” främst förs mot religiösa fundamentalister, är det intressant att notera att Bush själv i flera avseenden framstår som just en sådan. I samband med förhandlingar i Sharm-el-Sheik våren 2003 sa presidenten till den palestinska förhandlingsdelegationen: ”Jag drivs av en mission från Gud. Gud kunde säga till mig: George, gå och bekämpa de där terroristerna i Afghanistan. Och det gjorde jag. Och sedan kunde Gud säga till mig: George, gå och gör slut på tyranniet i Irak. Och det gjorde jag.” Världens mäktigaste man anser sig alltså vara direkt underställd ingen mindre än Gud själv. Är det bara jag som blir mörkrädd?
När jag kvällen före femårsdagen av invasionen läser tidningarna, ser jag att Bush kommer att hävda att kriget i Irak har ”öppnat dörren för en strategisk seger i kriget mot terrorn.” John le Carrés tolkning är att Irak snarare blivit en ”kyrkogård för den neokonservativa drömmen”. Hur det än förhåller sig, har Schori på ett överskådligt sätt sammanfattat händelseförloppet som ledde fram till tragedin Irak. Han visar att det är viktigt att ständigt påminna om det som hände före invasionen, lika väl som det är viktigt att orka ta del av nyhetsströmmen. Samtidigt menar han att vi måste vara medvetna om att Iran kan vara nästa steg - om nu Le Carré har fel och den neokonservativa drömmen fortfarande lever.
Som bäst tycker jag Schori är när han låter sitt samvete och sin starka tro på de mänskliga rättigheterna och folkrätten tala, när han slår uppåt och hårt med klockrena formuleringar. När han kritiserar de svenska regeringarnas oförmåga att tala klarspråk om Irak, när han fördömer den rättsvidriga behandlingen av de s.k. somaliasvenskarna som utan att kunna försvara sig fick sina tillgångar frysta och när han närmast hånar Migrationsverkets Orwellska påstående att det inte råder väpnad konflikt i Irak. Det är ingen tvekan om att Pierre Schoris kompromisslösa engagemang för de mänskliga rättigheterna behövs i en samtid när ledande politiker briljerar i flathet, ser bort från de obehagliga bilderna på övergrepp som begås i demokratins namn och muttrar något om ”att ’folkrätten kan ju tolkas på olika sätt’”.Mats KG Johansson
