Selma Löfman: "ett liv för två”

skolavslutningsstrålar

dem känner man igen

hesa fågelkvitter hörs i träden

vakna säger de det är dags att vakna nu

den dimsvepta solen kryper upp bakom garaget och ropar om liv

smultronstrån mjukglassfingrar solkrämskladd i ryggen

sommarliv

den intensiva doften från innergårdens lila syrener förtrollar det gultapetserade sovrummet

*

jag petar i överslafens madrass underifrån

kommer du ihåg skolavslutningsmorgnarna

orden blir hängande i luften

taklampan vajar i vinden från fönstret

ribbottnens knarr är inte längre ett knarr stegpinnarna ligger obeklättrade i sina fåror

dockskåpen på byrån badar i gryningsljus

bara ett av dem har bytt snögubbarna i trädgården mot blommande äppelträd i plast

*

klänningen slits ner från galgen i garderoben

i spegeln krälar ärret som en orm över bröstet

bakom ärret det sista av dig och bara där

mina andetag är stulna knyckta lånade på obegränsad tid

sommarluft i en lunga som inte är min

mitt kalla pekfinger glider över huden försöker minnas men minns knappt:

*

punka sa läkarrocken

punka på cykeln sa mamma

ja och hjärnpunka sa läkarrocken och pekade på sängen bredvid

tyvärr

men där har vi lungpunka sa han och pekade på mig

inget tyvärr

jag kisade mot lysrören i taket

det gäller alltså livet sa mamma bakom en suezkanal av gråt

det gäller livet sa läkarrocken

och döden sa jag

det var det ingen som hörde

*

en iskall junivind stryker över håret

jag trär klänningen över huvudet

violer samsas med tulpaner på det vita bomullstyget

fräknar på näsroten skrapsår på knäna gula gröna lila blåmärken

gulmärken

mamma när jag kommer hem har jag sommarlov vi ses sen hejdå

en kram och inte två

en puss i pannan och inte två

en blick mot den tomma köksstolen som brukade vara inte-tom

otom

ytterdörren pressas tillbaka av sommarvinden och klickar mjukt när den stängs

*

din monark står fortfarande låst på uppfarten bredvid min skeppshult

monarken som stal ditt liv och bevarade mitt som läkarrocken sa i tröstande tonläge

skeppshulten som inte gjorde någonting

som del i en kedjereaktion har den inget ansvar för det var inte mitt fel säger den

håll mun säger jag det var det visst

monarkramen rostar kopparbrunt i solen slangen hänger som en död snok runt framhjulet

skeppshulten är i rostfritt stål

den blänger mig i ryggen när jag går över gräsmattan då vänder jag mig om och blänger tillbaka

jag tänker aldrig cykla mer

*

syrener smiskar mig i håret

daggpärlor letar sig in mellan tårna

nyponbuskarnas rosa blommor sockervadd på tivoli brända mandlar på julen

en sötma jag känner på tungan

*

vaser med ängsblommor vidöppna fönster björkris över kammarorgeln i den dekorerade aulan

magpirr benpirr sommarlovspirr gråtpirr borde vara lyckopirr också

till den blomstertid nu kommer och nu nalkas ljuva sommar töms skolbyggnaderna

man hör dem pusta ut

*

jag väntar i kapprummet med en ros i band om halsen

glad sommar säger fröken

glad sommar säger jag till golvet

reser mig från bänken följer flocken barbenta elever ut till cykelstället rotar i fickan efter nyckeln

insiktsblixten träffar mig i huvudet där jag står under det japanska körsbärsträdet

skeppshulten och monarken står hemma på uppfarten just det så var det ja

en blek eftermiddagssol skuggar min krökta rygg när jag vaggar hemåt över den tomma skolgården

***

det gäller livet säger psykologtanten i de sköldpaddsbågade glasögonen

och döden muttrar jag

det gäller döden lika mycket för hon är död och har inget liv och och och

rösten hulkar sig i halsen

javisst säger hon det har du rätt i

en tystnad sjunker över rummet och träbordet och de nedsuttna fåtöljerna i svart skinn

*

men säger hon med en blick som borrar hål

slösa en lunga på någon som inte vill ha den

gett dig ett liv du inte använder

vad tänker du om det va

orden svider i öronen river och sliter i hörselgången

vad menar du säger jag trots att jag inte är dum inte det minsta

vad sa du jag hörde inte skriker jag

tavlan över svea rike darrar på väggen när jag smäller igen dörren till mottagningsrummet

*

ljum kvällsluft slår emot mig

det faller ett fint augustiregn

några duvor kuttrar i björkarnas bevuxna famnar

jag knyter skosnörena känner knak i kotorna känner allt och ingenting

gympaskorna knarrar över den glittervåta asfalten

bussarnas flimrande ljuskäglor återkastas av drömlikt utflytande vattenpölar

*

augustihimlen välver sig lila över kyrkogården

gruset knastrar under skorna

en drömsk rosendoft vilar över de graverade stenarna

jag kan stegen trettiosju stycken och så två till vänster

där står ett namn

två datum

en ingraverad cykel

och i den grånande skymningen bestämmer jag mig

*

jag skyndar hem över de kvällsmörka gatorna

en bananmåne klättrar krampaktigt över himlakupan

jag fipplar med grindlåset fipplar med dörrlåset fipplar med nyckeln på kroken i hallen

nappar åt mig den dammbelägrade hjälmen från hyllan

jag nyser

dammkornen briserar som skjutna ur en kanon svävar belåtna in bakom hallmöblernas hörn

jag skjuter igen ytterdörren med foten

äppelträdens mörka stammar lyser av fukt i bananmåneskenet

*

mamma tittar ut från övervåningen med tandborsten fastkilad i mungipan

tandkrämslödder rinner längs hakan droppar ner på fönsterbrädet

vad gör du gurglar hon ut i den svala kvällen

men jag hör inte

min lånade lunga överväldigas av minnets luft från våra intensivt doftande cykelturer

sockervaddsträden prästkragarna i dikesrenen gruset på den förbjudna landsvägen

*

jag lever för att du inte lever säger jag till monarken

nyckelknippan blänker runt pekfingret den trasiga cykellampan slokar med huvudet

mitt liv är ditt säger jag

jag har ett liv för två

jag biter hål i underläppen tungan snörps åt hur ska man formulera sig vad sa psykologtanten

skeppshultens röda ram brinner i skenet från gatlyktan bakom staketet

och därför tänker jag leva för dig säger jag

*

jag ger monarken en klapp på styret

den rostiga metallen dunkar varm under handflatan

så låser jag upp skeppshulten och trampar ut i augustinatten

Av: Selma Löfman