Sjón: "Fisk och kultur"
Den isländske författaren Sjón har många strängar på sin lyra: han har skrivit poesi, dramatik, spelat i popbandet Sugarcubes, och skrivit librettot till von Triers film "Dancer in the Dark" (vilket gav honom en Oscarsnominering).
Dessutom har han skrivit en rad romaner, varav den senaste – "Skuggabaldur" – belönades med Nordiska rådets pris.
I sin nya roman "Fisk och kultur" tar Sjón ett klassiskt berättargrepp: i centrum står en resa, ett skepp och en historieberättare. Ett upplägg som direkt för tankarna till den grekiska mytologin.
Berättarrösten är Valdimar Haraldsson, en man som brinner för sambandet mellan havet och människans existens och vars stora passion har varit att ge ut den smala tidskriften Fisk og Kultur om "sambandet mellan fiskkonsumtion och den nordiska rasens förträfflighet".
Valdimar får på sin ålders höst – i slutet av 1940-talet – hedersbetygelsen att följa med fartyget Elizabet Jung-Olsen till Georgien. Hans hustru har nyligen gått bort, och han tar tacksamt emot erbjudandet.
Ombord på båten finns en brokig besättning: en klok kapten, en sniken steward, hans mystiska, lika snikna älskarinna, och så andrestyrmannen och historieberättaren Kainevs.
"Fisk och kultur" fortsätter på samma surrealistiska bana som "Skuggabaldur". Där berättade Sjón om Baldur, en man som genom att ta en död rävs skepnad lyckas överleva en lavin. Genom att döda räven – en referens till den isländska folktrons kattliknande odjur Skuggabaldur – kliver Baldur in i en forntida mytologisk värld.
Även i "Fisk och kultur" väver Sjón samman myt, magi och realism. Här är det Valdimar Haraldssons tur att stiga in i en forntida mytologisk värld. Vid varje middag sätter Kainevs ett magiskt trästycke mot sitt öra och får gudomlig inspiration att berätta om grekiska hjältars äventyr.
Kainevs är själv en mytisk figur: han har seglat med Argo, träffat Herakles, fått en gåva av Poseidon, förvandlats till en fågel. Hans berättelse kretsar kring när det legendariska talande skeppet Argo och dess besättning når ön Lemnos, en ö där männen är försvunna och kvinnorna onda, mäktiga och sexuellt krävande. Kvinnobilderna i romanen – inklusive stewardens kvinna – är allt annat än sympatiska och ger tyvärr ett lite väl forntida intryck av kvinnor som något nödvändigt ont; som mytiska väsen i motsats till mannen – människan.
Sjóns språk är vackert, lite torrt och formellt, precis som det anstår den korrekta Valdimars berättarröst. Men innehållsmässigt är det här är en roman där alla gränser är upplösta. Realism möter saga, nutid möter forntid. Det är ingen slump (vilket Sjón också kommenterar i sitt något överflödiga efterord) att rederiet heter Kronos: här är kronologin upplöst och berättelsen och resan är en sorts tidsmaskin.
Romanens budskap är klassiskt: resan och berättelsen är ett instrument för och en parallell till att leva – till och med att komma tillbaka till livet och kärleken. Och även en berättelsen kan vara ett sätt att resa.
Men trots att "Fisk och kultur" är en välskriven och lärd saga får den mig aldrig riktigt att resa.
Johanna Westlund
