Ska man skratta eller gråta? Naima Chahboun låter språket svindla
Äpplen och päron
Lyrik
Författare: Naima Chahboun
Förlag: Norstedts
”Äpplen och päron, säger de, äpplen / och päron. Som om det bara gick att / jämföra saker som är likadana. Mor / tror, far har svar. Jag har räknat alla / rosor i min trädgård. De är identiska, / varenda en.”
Naima Chahbouns återkomst till poesin är efterlängtad. Hon debuterade 2011 med den katapultprisbelönade diktsamlingen ”Okunskapens arkeologi”, därefter har vi läst henne som kritiker. Men redan innan debuten var Chahboun välkänd som estradpoet och det är något särskilt med hennes kombination av muntlig direkthet och fingerfärdig språkkänsla. Dikterna rör sig snabbt och svindlande, det är kul! Tills någon börjar gråta. Det ordlösa mellanläget i övergången mellan skratt och gråt återkommer flera gånger. Skulle jag peka ut en plats för Chahbouns poetik skulle jag placera den där.
Citatet ovan är hämtat ur en av diktsamlingens sex avdelningar, som rymmer många retoriska frågor – och ännu fler svar, på frågor någon annan har ställt. Sägningarna är välbekanta men omstuvade och att läsa dem känns som att plötsligt bli främling i sitt eget språk.
Ungefär som det engelska uttrycket ”It's raining cats and dogs” fortfarande ger mig en absurd vision av katter och hundar som störtar från himlen. Bildspråket i Chahbouns dikter är överdrivet synligt, grammatiken knakar i fogarna.
Vad är det egentligen vi säger till varandra? Vad menar vi med våra utsagor? Förövrigt är det varken äpplen eller päron på omslaget, utan fikon. Och fikonspråket bygger som bekant på att man kastar om stavelser med nya tillägg.
”Det där mellanläget mellan skratt och gråt måste hållas öppet för läsaren att kliva in i, där ligger diktens nödvändiga riskzon.”
I den amerikanske nestorn John Ashberys efterföljd visar Chahboun att det går utmärkt att vara både rolig och smart, svår och lätt, historisk och samtida, estetisk och politisk i en och samma dikt, så länge man tar ut svängarna. Det där mellanläget mellan skratt och gråt måste hållas öppet för läsaren att kliva in i, där ligger diktens nödvändiga riskzon. Så fort författaren går och in och säkrar tolkningen pyser dikten ihop. Det händer lyckligtvis inte särskilt ofta.
I svensk kontext kan man se paralleller till poeter som UKON och Ida Börjel som på liknande vis vränger retoriken ut och in. Vem är du själv, undrar Chahbouns poesi. Är du identisk?
Fotnot: Naima Chahboun skriver litteraturkritik för denna kultursida. Därför recenseras hennes bok av Anna Hallberg, kritiker i Dagens Nyheter.
