Smedberg, Åke: "Blod av mitt blod"

NY BOK. Många och långa dialoger. Förhörsscener som för tankarna till ett filmmanus. En varm och tokrolig polisjargong. Tecknen är flera på att Åke Smedberg med sin tredje kriminalroman, Blod av mitt blod, definitivt anpassat sig till genrens krav och mallar.

Motivet torde vara ekonomiskt snarare än estetiskt och dysterkvisten kan garanterat tolka utvecklingen som att en finstämd och konstförfaren prosaist, en av Sveriges absolut främsta men samtidigt en av de sämst säljande, är i färd med att förvandlas till en exportvara som ämnar tävla med Mankell, Nesser och grabbarna om de kontinentala kundernas gunst.

Själv drar jag hellre en parallell till restaurangvärlden. Åtskilliga finkrogar har en bakficka där råvarorna är billigare, priserna modestare, gästerna flera och stämningen mera avspänd. Men maten kommer från samma kök och ambitionerna är inte nödvändigtvis lägre. Just nu koncentrerar sig Åke Smedberg på den händelsevis lukrativare bakfickan.

Och även om själva storyn är svag som nattgammal is, och språket därför med nödvändighet lättstudsande, så finns grundkvaliteterna där, om än i uttunnad form. Blåsten över Stockholm och Uppland, Roslagens regn, gråvädret. De inkapslade känslorna hos de allt äldre männen med rötterna i arbetarklassen och de supande fädernas misshandel i evigt minne.

Hos Smedberg vet gestalterna, oavsett kön, oftast varifrån de kommer och till vilka miljöer och sammanhang de således aldrig vill återvända. Men förbannelsen vilar tung över människorna och drabbar denna gång även ett gift par från den solida medelklassen.

Ett genomgående tema i Smedbergs kriminalproduktion är sveket. De närståendes mer eller mindre avsiktliga, men också det slags svek och besvikelse som står i förbindelse med omständigheterna, slumpen, ödet. Här skrivs knappast vinnarnas historia.

Men förlorarna behandlas med ett slags fundamental respekt. Och melankoli. Smedberg vill inte ställa till rätta, eller predika, däremot söka förstå varför det blev som det blev. Eller inte blev som det kunde ha blivit. Han är en moralist som kastat pekpinnarna i havet.

I konkurrens med Robert Kangas är han dessutom den svenske författare som skickligast förmedlar bilens och bilkörningens betydelse för människor – eller män då – på vilsenhetens, desperationens och det sammanbitna sammanbrottets gräns.

Men nog tillmäts Edlings spelskulder alldeles för liten betydelse i såväl privatundersökningen som den polisära utredningen?

Jan Karlsson

Ny bok

Åke Smedberg: "Blod av mitt blod" (Bonniers)