Smith, Scott: "Ruinerna"

Fyra ungdomar på semester i Cancun, Mexico. En nyfunnen vän vill ge sig ut till en arkeologisk utgrävning i djungeln för att leta rätt på sin bror som förälskat sig i en tjej och stuckit dit. Gänget hänger med, och ser utflykten som ett välkommet avbrott och lite spänning i de lata semesterdagarna.

Men snabbt förvandlas lekfullheten till allvar, och spänningen till ren och skär skräck. För något går fel. Väldigt, väldigt fel.

Det finns en novell från Stephen Kings glanstid som heter "Flotten", en otäck historia om en grupp ungdomar som blir fångar på en flotte mitt ute i vattnet, hotade av ett okänt illasinnat naturfenomen i vattnet, mest påminnandes om en oljefläck.

Novellen var så hemsk (alltså i bemärkelsen ruggig) att jag hade svårt att läsa den till slut, och efteråt drömde jag länge mardrömmar.

Scott Smiths debut i skräckgenren bär tydliga influenser av Kings novell. Även här handlar det om en grupp ungdomar som blir fångar på en kulle mitt i djungeln, hotade av ett till synes helt vardagligt naturfenomen.

Fast här är det klängväxter, vanliga vackra blommande klängväxter, som besitter en extrem intelligens och illasinnad själ.

Det låter tramsigt och lätt absurt, jag vet.

Men mitt inne i boken, där känns det inte ett dugg fånigt - jag lovar.

För Smith kan konsten att formulera sig så ångesten kryper likt en fet mask längs ryggraden. Det är varmt, klaustrofobiskt, hungrigt, skräckslaget... och blir bara värre och värre. Flera gånger under läsningen är jag tvungen att gå ut och hämta vatten i köket, jag blir alldeles torr inuti när jag läser om törsten och hettan och den pressande ångesten på djungelkullen.

Fast det absolut mest skrämmande med "Ruinerna" är faktiskt inte hotet utifrån, utan det inifrån. Hungriga, uttorkade, skadade och skräckslagna startar en själslig söndervittring hos gruppen med ungdomar, mästerligt beskrivet av Scott Smith.

Till sist står man knappt ut att läsa längre, det är för plågsamt, för äckligt, gör för ont.

För Smith ger oss aldrig chansen att hämta andan. Han berättar sin historia, rakt på, i ett rasande tempo, och man får aldrig någon lugnare sidohistoria att ladda om i.

Det är också svagheten i romanen. För det höga tempot gör att man aldrig hinner tränga in i personerna på djupet eller lära känna dem, de förblir enkelt tecknade som ett enkelt nagelskrap på ytan.

Fast det är kanske lika bra med tanke på hur många av dem Scott Smith tar livet av.

Scott Smith har tidigare givit ut kriminalromanen "En enkel plan" som i Sverige 1995 belönades med "The Martin Beck award", och senare också filmades.

Också "Ruinerna" ska bli film, redan i april enligt pressreleaserna.

Och en sak är säker: Jag kommer inteatt se filmen.

Jag sover hellre gott om nätterna.

Cecilia Isberg

kultur@kristianstadsbladet.se