Sofi Oksanen skriver övertygande och insiktsfullt om Putins krig mot kvinnorna
I samma flod. Putins krig mot kvinnorna
Författare: Sofi Oksanen
Översättare: Camilla Frostell
Förlag: Albert Bonniers
Den flerfaldigt prisbelönta finländska författaren Sofie Oksanen har sedan debuten 2003 ständigt återkommit till teman som rör historia och historieskrivning, och i synnerhet kvinnornas plats i den. Som ättling till estniska migranter riktas hennes blick ofta mot Östeuropa och Ryssland. Den nyutkomna essäboken ”I samma flod. Putins krig mot kvinnorna” tar avstamp i en föreläsning på Svenska Akademien 2023 och hämtar inspiration från artiklar som författaren publicerat i finska tidningar och tidskrifter. Det övergripande temat är Rysslands utveckling under Putin-eran och det pågående kriget i Ukraina.
I boken driver Oksanen två grundteser. Den första handlar om kvinnoförtrycket som ett politiskt maktmedel i Ryssland. Dels i inrikespolitiken, där antifeminism och intolerans för sexuella minoriteter blivit avgörande komponenter i den chauvinistiska nationalism som fyller det ideologiska gapet efter kommunismen. Dels i krigföringen, där våldtäkt används som ett billigt och effektivt vapen för att bryta ner det ukrainska motståndet.
Den andra tesen handlar om Ryssland som kolonialvälde och behovet av en avkolonialisering av före detta Sovjetrepubliker. Trots sina stormaktsdrömmar och sin expansiva politik med ockupation, folkförflyttningar och plundring av naturresurser har Ryssland aldrig betraktats som en kolonialmakt, vilket Oksanen menar har lett till en naiv inställning till landet i väst.
”Oksanens essäer är både övertygande och insiktsfulla. Med lätt hand rör sig författaren mellan nutid och dåtid, personliga berättelser och hårda fakta.”
Att teckna bilden av Ryssland som en misogyn kolonialmakt är förstås ett briljant drag om man vill övertyga den Putinkramande vänstern (finns den ens?) att släppa sina romantiska illusioner om landet. Och Oksanens essäer är både övertygande och insiktsfulla. Med lätt hand rör sig författaren mellan nutid och dåtid, personliga berättelser och hårda fakta. De långa linjer hon drar upp belyser den historiska kontinuiteten från Sovjet fram till idag och kvinnofokuset lyfter fram ofta förbisedda aspekter av maktens verkningar. En intressant detalj är hur minnet av det kaotiska 1990-talet – då landet på några få år skulle inordnas i den globala marknadsekonomin – idag används för att främja reaktionära och antivästliga syften.
Ändå blir jag under läsningen inte kvitt en viss olustkänsla som har mindre med boken än med kontexten i vilken den skrivs att göra. Om man tror att de intellektuellas främsta uppgift är att leverera obekväma sanningar blir det helt enkelt obehagligt när alla röster stämmer in i samma kör. Oksanens historiska perspektiv väcker frågan hur vår egen tid – då ett svenskt Natomedlemskap drevs igenom utan protester och en enskild skådespelares Putinvänliga uttalanden ledde till att en hel teaterföreställning (”Tysk höst” på Uppsala stadsteater) lades ner – kommer att te sig i historiens backspegel. Likaså frågar jag mig hur författaren efter att klarsynt ha redogjort för Rysslands demonisering av ester och ukrainare som bärare av en nedärvd fascism kan teckna så svepande bilder av ryssarnas (inte minst de ryska kvinnornas) brutalitet och sadism. Det är blinda fläckar i en i övrigt utmärkt bok.