Sökandet efter subjektiva sanningar

Roman

Nathalie Sarraute:

"Planetariet"

Övers. Eva Alexanderson (Modernista)

ººDen nya franska romanen – noveau roman, med fixstjärnor som Michel Butor och Alain Robbe Grillet – har med tiden blivit ett alltmer uttänjt ( läs: utslitet) begrepp. Många författare har hamnat mitt inne i kretsen trots att de egentligen inte vill – eller bör – höra dit.

Senast har det bland annat gällt Marguerite Duras som ofta fått etiketten av att vara en författare i den "nya romanen-skolan" trots att hon alltid ihärdigt hävdat sin oavhängighet.

Nathalie Sarraute däremot skrev redan 1939 en bok, "Tropismer", som man verkligen kan se som en föregångare till de verk som Butor och Robbe Grillet framträdde med på 1950- och 60-talen. Det är en märklig liten bok som består av korta, psykologiska beskrivningar av olika mänskliga tillstånd, medvetna och omedvetna.

"Planetariet", hennes roman från 1959, är "faktiskt nyare än den nya roman som Nathalie Sarraute hade presenterat förut", skriver Stefan Jonsson i ett utmärkt förord när boken i höstas på nytt ges ut i Modernistas serie Moderna klassiker. Första gången publicerades den i Bonniers Panacheserie 1961. Då som nu i Eva Alexandersons stilrena och följsamma översättning.

Redan tidigt i berättelsen slår Sarraute fast: "Ännu har man inte uppfunnit det språk som med ett slag skulle kunna förklara vad man ser med en blick: en hel varelse och hennes myriader av små rörelser som kommer fram i några ord, ett skratt, en gest". Konsekvent försöker hon uppfinna det språket, använda sig av den estetiken.

I centrum av skildringen står akademikern Alain och hustrun Gisèle. De hoppas på att få överta faster Berthes praktfulla femrumslägenhet. Alain skriver på sin doktorsavhandling om den berömda författarinnan Germaine Lemaire, i vars krets han – både underdånigt och fåfängt – hoppas bli upptagen. Konventionerna och det småborgerliga tassandet i salongerna ger oss alla förutsättningarna för skiftningarna i människornas sinnesstämningar och karaktärsdrag, egoismen och svepskälen. Sarraute avläser de elegant polerade ytorna, men låter oss samtidigt ana de dolda stråken, innanmätet.

"Planetariet" är kapitelindelad men det är kanske mest för att Sarraute på detta sätt kan ta om en redan beskriven situation, men nu återgiven utifrån en annan position, i ett annat perspektiv. Läsningen blir som att följa en psykisk vridscen i de parisiska rummen.

"Planetariets" yttre handling är medvetet enkel eftersom intriger egentligen inte intresserar Sarraute. Hon söker sig istället fram till en inre realism där det psykosociala spelet mellan människor går i dagen. Hon söker efter de subjektiva "sanningarna". I takt med detta framträder hennes människor också som alltmer isolerade och avskurna i sina egna illusioner. Som planeter som cirklar i sina banor.

Det här är en tidlös och intressant roman. För övrigt anser jag att Modernista är det viktigast bokförlaget i Sverige just nu.

Thomas Kjellgren