Sune Johannesson: Som alla 50-plussare måste konstrundan fortsätta hålla sig ung
Jag färdas ibland bakåt i mitt inre och allt känns som från en annan epok. Bilder ur en historiebok. För något år sedan fick jag en vänförfrågan på Facebook, och när jag klickar på det välkända namnet från barndomen hoppar jag till. En gubbe. Vad har hänt, senast vi sågs var han ju en tonåring!?
Jag skrattade, ända tills jag insåg att han förmodligen tänkte exakt detsamma när han klickade fram mig efter att jag hade tackat ja till hans förfrågan; va, så himla gammal Sune har blivit!
Mitt ansvar är att, som den tidigare Kristianstadsbon Dagny Carlsson – ni vet, världens äldsta bloggare – säger, inte gamla till mig. Att våga nytt, att vara nyfiken och att hålla mig i rörelse, både vad gäller kropp och sinne.
Detsamma gäller 50-åringen konstrundan. Född 1968 fyller den nu på våren 50 år, och från att ha varit en liten pigg ettåring i trakterna kring Degeberga har den nu som erfaren jubilar blivit till en koloss med mängder av adresser och påhitt. Det är kul, jag uppskattar mångfald och att en bra idé sprids är ju närmast självklart.
De påhittiga konstnärerna för 50 år sedan fick efter några år så många kollegor att de bildade ett konstnärsgille, och även om denna organisation (Öskg) inte längre är den största i Skåne (det är den i nordväst) så är fortfarande Österlen i hög grad förknippat med konstrundan och kultur.
Och skall Öskg fortsätta attrahera både konstnärer och publik så måste de, liksom alla vi andra 50-plussare, jobba medvetet i och med den nya tiden och definitivt akta sig för att bli för nostalgiska. Se gärna bakåt, minns det som var, credda var och en som bidragit men kom ihåg: det var inte bättre förr.
Idén att låta konstnärer och publik mötas hemma hos är briljant. Den öppnar inte bara famnen för en ny publik, den välkomnar också till ett generöst samtal om konstens världar.
Det är oerhört lustfyllt att pricka in en konstrutt och därefter leta sig fram över landskapet efter nya upplevelser. Jag vet troligen om det väntar måleri, teckningar eller keramik bakom dörren till huset, verkstaden eller ateljén men är jag inte sedan tidigare bekant med den skapande personen vet jag inte alls vad som mer väntar.
Var påsk lär både jag och mina medresenärer oss mer, om konsten och de skånska småvägarna men inte minst om oss själva. Diskussionerna kan pågå länge om motiv, symboler, former, färger och smak.
Maglehem har blivit en allt större konstort under påsken, det är en av de platser vi har tänkt oss i år. Inte minst för att hedra Curt Hillfon, som lämnade oss för en dryg vecka sedan. Tack för allt!
