Spår efter en människa

Förlaget Smockadoll kallar Freke Räihäs nya diktsamling ”Skisser ur det finska, det ödsliga skånska, ja från Västerbotten” för ”hans mest utåtriktade och berättande”. Med sin enkla syntax och klara radbrytningar är den till formen mer extravert än flera av poetens tidigare böcker.

Berättelsen i den är en skogsvandring som börjar med att nästan köra av, att hamna bredvid vägen och fortsätta sin färd där. ”En väg som inte är allmän. / Vad betyder det ens”. Boken är också ett porträtt av tomheten efter någon som gått bort – en far? Saknaden man motvilligt erkänner. Den egna kroppen som måste ta över, bära.

”Skogen är det enda gemensamma rummet”. I skogen finns inget ”in” och inget ”ut”, däremot finns det mellanrum – ”ett mätbart avstånd mellan träden” som man kan mötas i. Jag ser Freke Räihäs skildring av ett utslitet och avdunstat liv möta Karl Daniel Törnqvists berättelse om de vårdande som aldrig hörs trots allt pladder, men framförallt om morfarn i Skogarna i mellersta Finland (diktsviten ”Himlen”).

Jag skymtar också Stina Stoors tjärnar att böja sig över för att släcka törsten efter en handfull hjortron. Har författarnas ord råkats förr? Nu möts de i den gemensamma skog som min läsning skapat. Med följer våra västerbottniska, finska, karelska gamla. Deras skrovliga händer, svåra tystnader, deras undanträngda längtan. Tålamodet, nerverna man ärvt.

”Det ligger i förlustens natur att vara oåterkallelig.” Diktsamlingen räknar upp spåren efter den döde, tomheterna, saker som förblir ogjorda. Minnen av kokkaffe i glas, brun vinbärssaft i källaren. De nya ägarna tapetserar i det hus som man aldrig mer kommer att kunna gå in i. Ekan sjunker. Klockans runda gång visar att det förflutna ständigt närvarar i nuet.

De 38 opaginerade sidorna i ”Skisser ur det finska…” skapar ett rum där mycket har hänt, men ingenting är förbestämt. Det kärva livet reproduceras. Tomheten efter den döde fylls av gamla påsar, klämmor, knappar. Man återanvänder. Och ändå: ”Hur jag tog mig därifrån. Med vilje. Med vilja.” Kanske går det att ta sig ut ur det som fött och format en, att förnya?

”Ja du blev aldrig svensk. Ja du lämnade aldrig skogen.” ”Ja isä lämnade hemmet.” Det tar ett tag innan jag inser att det gäckande ”ja” som följer med sida ut och sida in också betyder ”och” på finska, min mormors språk.

Ja, spår efter en människa, även i språket. ”Kanske är det som lämnats kvar bara kvar inuti mig”, säger boken. ”Som att språket flyttar sig när jag greppar efter det”. Ja, kanske är ord opålitliga. Men språket är det enda vi har. Språket berättar för att bevara och skapar det enda gemensamma rummet. Utan tvekan – ja.