Starka möten som stannar kvar

Teater Artikeln publicerades
Angela Kovács, Rebecka Hemse och Marika Lindström i ”De oroliga
Foto: Sören Vilks
Angela Kovács, Rebecka Hemse och Marika Lindström i ”De oroliga", som besökte Hässleholm i tisdags kväll.

Linn Ullmanns hyllade roman ”De oroliga” blev till pjäs på Dramaten, som nu blivit en turnéföreställning. Kulturjournalisten Henric Tiselius såg den i tisdags i Hässleholm, och lyfter fram det täta samspelet i detta kammardrama med nerv och känslor. Och där barnet är i fokus.

Författaren Linn Ullmans kluvna förhållande till sina världsberömda föräldrar skildras i hennes starka bok ”De oroliga”. Det är en oerhört välskriven ”roman” från 2016, underbar att sluka med sitt språk som lättsamt studsar kring några av livets riktigt tunga frågeställningar.

Det är en bok om en åldrad faders vandring in i skuggorna, men än mer en dotters försök att forma sitt liv i förhållande till två föräldrar som beter sig som självupptagna barn. Vem kan växa upp så? Barnet vars kropp värker av lust att bli vuxen, de vuxnas förnekelse över att de fortfarande beter sig som barn.

Oron när tre entiteter svävar runt varandra som planeter men aldrig når varandra, vad skapar den grunden i livet? Det är en fråga Ingmar Bergman själv ställde i flera av sina egna verk under åren, utan att han för den skull blev en bättre pappa, och ”De oroliga” är hans yngsta barns historia, som nu blivit scenversion ute på turné landet runt.

1966 föddes Linn Ullman i Norge, samtidigt som Bergman började bygga sitt Hammars på Fårö. Hammars, spelplatsen i flera filmer, i hans liv och i Ullmans bok. Platsen för hans ensamma vandringar, där en ung dotter, sladdunge, inte fick plats mer än ett par sommarveckor om året.

Boken ger miljöerna (inte minst närande för den som likt undertecknad haft förmånen att få ägna tid på Hammars) för Bergmans lilla privata universum.

Men allt sådant har skalats av i teaterregidebuterande Pernilla Augusts scenversion – skapad för Dramaten, på turné med Riksteatern. Här ligger allt fokus på de för oss alla allmängiltiga rollerna: mamman, pappan, dottern.

”Ett nervigt, men också humoristiskt triangeldrama – ja, ett kammardrama – där personerna samtidigt går in och ut i och ur varandra, som vore de del av en av Bergmans mer psykologiska filmer. Alltid med barnet i fokus.”
Henric Tiselius

Ett nervigt, men också humoristiskt triangeldrama – ja, ett kammardrama – där personerna samtidigt går in och ut i och ur varandra, som vore de del av en av Bergmans mer psykologiska filmer. Alltid med barnet i fokus.

Föreställningen i Hässleholm kulturhus på tisdagskvällen kom igång en kvart sent på grund av Kristianstads teaterförenings försenade buss, men som en väntande åskådare mumlade: ”När Riksteatern kommer till landsbygden har man en akademisk kvart”.

Sedan tar det inte många sekunder innan de tre skådespelarna med lätthet besegrar både det alltför stora avståndet mellan scenrum och publik.

Förutom språket, den sekundsnabba och galant friktionsfria leken mellan identiteter och tidsplan är det i Pernilla Augusts uppsättning verkligen de kvinnliga skådespelarnas scen. Aldrig en uppvisning i dess konster dock, utan ett högst solidariskt och musikaliskt stycke scenkonst.

I föreställningens förtjänster ligger också att man inte en enda sekund, vilket vore så lätt, inväntar poängerna, ger luft för publikens reaktioner en stund för länge. Allt vävs istället ihop med millimeterprecision och självklar rytm, vilket givet är starkare.

Rummet, en ljusgrå lådförsedd trappa, är försiktigt och självutplånande allmängiltigt. Bara de tre sänglamporna från Svenskt Tenn påminner om Hammars. Musiken, med sina luftiga pizzicaton skapar däremot en förhöjd stämning.

Marika Lindström bär både lugnet och förvirringen, det stoiska och det fallande hos den åldrade fadern, allt med höjt huvud. Angela Kovács självupptagna mamma – som ständigt tycker sig gjort sig förtjänt av ett glas vin – är en underbar nervig och barnslig spratteldocka som både vill tillfredsställa, bli omhändertagen och alltid går igång på sina första reflexer. Som att försöka ordna sin tillvaro efter sina ständigt ”krullande nervtrådar”.

Rebecka Hemse, den enda originalmedlemmen av de tre från Dramaten, gör här en av sina allra starkaste insatser som skådespelare. Och är självklart föreställningens epicentrum. Hennes ansikte är öppet, infångande det skyddslösa barnet, den trotsiga tonåringen, den frågande kvinnan – vuxen, men fortfarande en dotter. Hon bär lika delar kraft, hudlöshet och energi, gestaltande allt i få rörelser, en blick, ett höjt ögonbryn. Strålande.

Ändå är det själva samspelet de tre emellan som utgör föreställningens stora behållning.

De tre karaktärerna är i långa stycken ”allmängiltiga”, men långt ifrån avpersonifierade arketyper. Pappan har sin biograf, sin jeep, sin ö och sin extrema punktlighet, mamman sin nerviga filmkarriär och skönhet, dottern sina åtta syskon. Väl så. Vårt behov av ”skvaller” ska inte underskattas. För ofta kan man tycka sig känna en person som Bergman – efter att många av oss har läst ett otal böcker, intervjuer, sett hans självbiografiskt färgade verk – mer än sina egna vänner. Som person blir han vårt bollplank, inte bara den utlämnade dotterns.

Scenversionen av ”De oroliga” är kanske inte stor dramatik, ändå är det kraftfullt och ömmande poetiskt. Om än inte riktigt omtumlande, så självklar och stark teater. Just enkelheten i ”De oroliga” är faktiskt dess styrka och skönhet. Ett möte med personer man inte vill vara utan.

 

Rebecka Hemse.
Foto: Sören Vilks
Rebecka Hemse.
Rebecka Hemse och Marika Lindström i ”De oroliga”.
Foto: Sören Vilks
Rebecka Hemse och Marika Lindström i ”De oroliga”.

Teater

”De oroliga”

Dramatisering: Karen-Maria Bille efter Linn Ullmanns roman med samma namn

Regi: Pernilla August

Scenografi och kostym: Magdalena Åberg

Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir

På scen: Angela Kovács, Rebecka Hemse och Marika Lindström

Gästspel av Dramaten/Riksteatern på Hässleholm kulturhus, tisdagen den 3 december.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.