Steen, Thorvald: "Snökristallers tyngd"

Med romanen "Snökristallers tyngd" tar norske Thorvald Steen ett stort kliv, ja, Inge Knutsson (översättare och skribent) tycker helt enkelt det är mästerligt.

Kultur • Publicerad 19 februari 2008

Det är sannerligen inte var dag man får bevittna ett etablerat författarskaps plötsliga mognad från hantverksmässighet till mästerskap. Förr hette det att man fick en lidnersk knäpp, men kanske handlar det mer om modet att våga öppna dammluckorna för det förflutnas mörka vatten, där hemligheter och smärtor har ruvat på bottnen genom åren.

Det är därför ingen dyster bok som norrmannen Thorvald Steen har skrivit med ungdomsskildringen "Snökristallers tyngd" (säkert och sakkunnigt översatt av Staffan Söderblom), men den bär på starka upplevelser av svek och utanförskap som utkristalliseras i en gnistrande vacker prosa.

Obegripligt nog var denna fina barn- eller ungdomsskildring inte nominerad till Nordiska rådets litteraturpris i fjol, vilket visar på bedömningskommitténs oförmåga att vaska fram god litteratur. "Snökristallers tyngd" har nämligen alla utsikter att bli en slitstark klassiker.

Boken handlar om en snart femtonårig pojke, en lovande backhoppare, som drabbas av en obotlig muskelsjukdom. Han är enda barnet och känner sig inte sedd av föräldrarna, som går upp i sig själva på grund av moderns växande psykiska problem. Han behåller därför sin mörka hemlighet för sig själv och kämpar sammanbitet på för att klara vardagen och för att göra ett sista drömhopp i backen.

Det har blivit en fin tidsskildring (slutet av 1960-talet) och samtidigt en tidlös berättelse om förljugenhet och bedrägeri, men också om medmänsklig hygglighet och omtanke. Och till slut träder också Nina in i bilden – tränger sig bokstavligen talat in i den ensamme pojkens rum på bokens allra sista sidor – och visar på en väg ut ur ensamheten, in i kärleken, får vi anta.

I en mindre skicklig författares händer kunde boken ha blivit känslopornografi. I stället tiger han på de rätta ställena. Tiden är symboliskt nog på gränsen mellan vinter och vår, begynnande snösmältning och islossning såväl i naturen som i sinnena. Den unge huvudpersonen har en inre resning, och gör en del oförutsedda saker, som gör honom ytterst minnesvärd, för att inte säga levande.

I vår tid slösas det med superlativer, men när det gäller Thorvald Steen och "Snökristallers tyngd" kan det garanteras att alla lovord för en gångs skull har täckning i verket.

Inge Knutsson

SAXO

Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.