GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Stefan Foconi: ”Om kokkonsten”

Efter trädgårdskonsten blickar Stefan Foconi i uppföljaren ”Om kokkonsten” mot maten och våra matvanor. Kulturskribenten Jan Karlsson finner en välsmakande bok, full av intressanta funderingar och iakttagelser.
Ny bok • Publicerad 24 december 2017
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Stefan Foconi, författare.
Stefan Foconi, författare.Foto: Peter Åklundh

Maten är minerad, alla har åsikter om den. Dietisterna säger si, gastronomerna så. Det är en märklig marknad, särskilt som maten, eller födan, tillhör människans primärbehov. Samtidigt som besuttna diskuterar olika bantningsmetoder eller kvaliteten på nobelprismiddagen, så svälter människor ihjäl. Varje dag, varje timme. Människor svälter ihjäl, om än inte i Åhus.

Det finns hur många dietregimer som helst – vissa av dem marknadsförda in absurdum – och fler gastronomiska skolor än fingrarna. I televisionen ständiga program och tävlingar kring maten. I ett samhälle där barn knappt får spela fotbollsmatcher och erfara riktiga resultat, kan liknande glyttar ställa upp i avancerade matlagningsturneringar. Som hade den välbeställda medelklassen fullkomligt tappat kontrollen.

I ett sådant samhällsklimat är det passande med en kapitelindelad långessä signerad den tidigare kristianstadsbon och romaren Stefan Foconi. ”Om kokkonsten” är en fristående fortsättning på ”Om trädgårdskonsten” (2011). Tillsammans handlar de mindre om trädgård och kök – dock det också – desto mera om vårt sätt att leva. En levnadskonst, kort sagt. Foconi står nog när allt kommer kring närmare Horatius än Fredrik Böök.

Problemet med boken är att författaren tänker och tycker ungefär som kritikern. Hans stilistik tycks ändå skarpare, eller snarare annorlunda än undertecknads, varför det går an att stämma in i det mesta. Vuxna människor skall inte dricka mjölk, trots den nationalistiska propagandan från förr. Sockrets makt över sinnena är förfärande, normala matbröd smakar ju i Sverige som kaffebröd. Den svenska limpan är en styggelse, främjande enbart tandläkarna.

Det skrivs inte rakt ut, men någonstans anar man en moralist som emellertid varken är asketisk eller anorektisk. För mig är det självklart att så långt det går äta vad själv jag odlat – inga tomater under vintern. Kött blott ibland, efter lång hängning. Kantareller så länge lagret räcker. Lingonsylt med trettio procent mindre socker än receptens. Och nu inför julen en Brantevikssill med – just det – trettio procent mindre socker. Förträfflig, jag? Här äts det åtminstone en gång i veckan torkad pasta. Tomatketchup säkert en gång i månaden. Och det finns mängder av plommon som inte heller grannarna lyckas förvalta.

Ingredienser till en höstmeny.
Ingredienser till en höstmeny.Foto: Janerik Henriksson/TT

Foconi följer matens förvandling från natur till kultur, från elden till elektriciteten. Just energin ger inte sällan upphov till närmast civilisationskritiska funderingar. Ingen aspekt av födan är Foconi främmande: från grisars fisar till människans avföring. Det handlar om ett kretslopp, dock krisande – växthuseffekterna har även med vad vi och våra djur äter att göra.

Vår polyhistor vill också vara ett stycke filosof. Med viss framgång får man säga: här kopplas ätandet till levandet, framställandet av mat till inmundigandet. Melankolin ligger ständigt på lur. För även om Foconi avvisar de genmodifierade grödorna och processade helfabrikaten, och går till storms mot frosseriet och fromleriet, så blir den liksom ändå kvar: den skrattretande känslan av meningslöshet.

Varför skall vi leva?

Varför skall människorna underkasta sig maktens diktat och dessutom äta dålig mat? Varför skall individen följa reklamen och till det så kallade fredagmyset köpa burkad skit? När Stefan Foconi är som bäst, och det är han ofta, uppenbaras en svart satiriker som inte står Jonathan Swift efter.

Sällan läser man en författare som ner till minsta fotnoten är så nyfiken och intelligent. Och så definitivt avvisande varje form av snobberi och snäv trendkänslighet.

En betydande bok, således.

Essä

Stefan Foconi

”Om kokkonsten”

(Daidalos)

Jan KarlssonSkicka e-post