Steingart, Gabor: "Välståndskriget"

"Vi har fötts in i en värld som snart inte kommer att finnas längre. Inför våra ögon sker en omvälvning i nationernas liv. Miljardhövdade folk, som vi ännu igår räknade till tredje världen, reser sig."

Så inleder Gabor Steingart, journalist och tillika Washington-korrespondent för den tyska tidskriften Der Spiegel, sitt politiska och ekonomiska verk "Välståndskriget. Hur makt och rikedom omfördelas i världen".

Med "vi" i det inledande stycket menar Steingart människorna i Västvärlden; vilkas välstånd är under upplösning från det annalkande "hotet" från Öst (läs Kina och Indien).

Välståndskriget sker mellan Indien och Kina på ena sidan, mot västvärlden på den andra, således utelämnar Steingart två kontinenter i sin analys: Sydamerika och Afrika.

Underlaget i boken bygger på en historisk genomgång av hur industrin och den ekonomiska makten har vuxit fram i Europa under senare delen av 1800-talet och hur denna makt, genom två världskrig, har förskjutits till USA. Den ekonomiska makten håller nu på att förskjutas ännu en gång, till förmån för Kina och Indien.

Exempelvis tampas USA under senare hälften av 1900-talet med växande klasskillnader, ett handelsunderskott och en ekonomi vars tillväxt bygger på en fragil kreditbubbla. I Europa växer arbetslösheten och folk lever allt mer på välfärdsstaten, medan företag flyttar till Kina där arbetskraften är billigare. I Kina och Indien går man direkt ifrån jordbrukssamhälle till tjänstesamhälle. På så sätt tävlar även de om den kunskapsekonomi som byggs i väst när industrisamhället läggs ner. I globaliseringens tid är väst förlorarna.

Styrkan i framställningen ligger i de förträffliga ekonomiska analyserna, välunderbyggda med statistik, som innehåller flera intressanta finansiella jämförelser mellan Kina och väst. Med en lättläst och retorisk prosa gör Steingart rent bräde med såväl liberaler, som vänstern.

Steingart menar att han förmedlar en verklighet som näringslivsföreträdare och politiker i väst blundar för. För att förstå analysen måste man sätta in den i ett större perspektiv.

Hans sätt att porträttera historia, ekonomi och världen liknar det man inom statsvetenskapen kallar för realism. Kort så kännetecknas realism av en världssyn präglad av att stater och individer agerar endast utifrån egen hänsyn. Detta betyder att jakten på makt är det primära målet för individer och samhällen. Och detta sker genom en kamp mellan olika egocentriska intressen.

Att kapital och då även makt håller på att förändras i globaliseringens tid är ingen nyhet. Det som tidigare var periferi håller nu på att bli en seriös utmanare till det gamla centrat. Om detta bör uppmålas som ett hot eller en möjlighet beror förstås helt på vilket perspektiv man har.

Om man ser allting i formen av ett nollsummespel i ett globalt krig om rikedom, har man redan sin världsbild klar för sig. Likaså om man reducerar historien till krig och exploatering; genom en ständig kamp mellan intressen, pengar och makt.

På motsvarande sätt om man nedbringar individens handlingar som en pendling mellan två känslolägen: rädsla och profithunger. Och lägg därtill att världen delas upp i svart och vitt: angriparstater mot reträttsamhällen - Kina och Indien mot Europa, Amerika och Japan.

Steingart präglas av Machiavellis syn på politiskt handlande och 1600-tals filosofen Thomas Hobbes dystra anblick på människans natur. Detta pessimistiska perspektiv på individen och förenklingar av politiska och samhälleliga skeenden överskuggar tyvärr de skarpa ekonomiska analyserna.

Den enda intressanta frågeställningen som Steingart för fram rör kopplingen mellan marknadsekonomi och demokrati. Han skriver: "Demokratier föredrar öppna marknader, har det länge hetat, men omvändningen gäller uppenbarligen inte: öppna marknader föredrar inte nödvändigtvis demokratier."

I förhållandet mellan Kina och västvärlden är utmaningen att upprätthålla kopplingen mellan demokratiskt styre och marknadsekonomi och inte acceptera öppna marknader utan demokrati. Jag tycker att Steingart skulle ha lagt mer krut på denna utmaning i stället för att hänge sig åt apokalyptiska framtidsvisioner.

Fredric Skargren